Fangirl

Jag var helt oförberedd på att bli fullkomligt knockad av Fangirl. Visst lite mysigt men småtungt som Eleanor & Park skulle det väl säkert vara, men hopbryt, gråt och kärlek ända djupast i hjärtat väntade jag mig inte alls. 

fangirlCath är jag i samma ålder. Min mamma lämnade mig inte och min pappa brottas inte med psykisk sjukdom men själva Cath är jag. Den där socialt fobiska instängdheten. Att inte gå in i skolmatsalen på flera år för att det bara inte går. Att stänga inne och stänga ute. Att inte släppa in, för att det faktiskt inte går. När jag läser om Cath minns jag mer, och jag förstår kopplingarna. Och jag kan släppa lite av den där skulden jag burit på, kanske var inte alla mina konstigheter fri vilja, kanske satt jag fast. Kanske hängde det ihop med depressionerna. Kanske var det inte så konstigt att jag, likt Cath, började föredra den uppdiktade verkligheten framför den verkliga…

Tänk om jag fått läsa Fangirl som 16-åring och om jag därigenom kunnat inse att det fanns andra. Att det fanns ett sätt. Jag har hittat fram någonstans idag, men det har kostat och det har tagit tid. Färdig blir jag aldrig, det blir ingen.

En annan bieffekt av Fangirl är att jag nu är galet sugen på att skriva (för att Cath och jag älskar det, inte för de där fanfic-texterna i boken, de läste jag inte ens). Jag ska nog gräva fram det där gamla manuset igen, och kanske läsa igenom alla texter jag skrev på den tiden. Som jag gömt och inte vågat läsa. Det är kanske dags att minnas.

FANGIRL
Författare: Rainbow Rowell
Förlag: Berghs (2005)
Översättare: Carla Wiberg
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

16 Replies on “Fangirl

    1. Vi får försöka samsas om henne 🙂 Definitivt en av årets bästa och en av de där böckerna jag kommer bära närmast hjärtat för alltid (sade hon högtravande)

  1. Precis min känsla! Att Rowell liksom skrivit en bok som handlade om mig. Och vad befriande det är att få läsa om någon som både är jag och som är någon annan men likadan. I vanliga fall brukar dessutom den där sociala osäkerheten försvinna som genom ett trollslag i slutet av boken/filmen, men i Fangirl känns det mer realistiskt. En ny värld öppnar upp sig, men Cath lämnar ju inte den gamla bara för det. För övrigt så blev också jag galet inspirerad att skriva av den här boken. Fangirl och Jag ger dig solen är mina favoriter i år så här långt.

    1. Precis! I de fall där den där sociala osäkerheten och de psykiska problemen finns så försvnner de alltid på slutet som en del av ett “och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Så som det inte är i verkligheten. Här får Cath vara den hon är och det älskar jag.

      Jag ger dig solen står här hemma i bokhyllan och väntar, måste läsa snarast.

  2. Åh vilket bra inlägg, läste precis ut boken och känner verkligen likadant. Otroligt mycket igenkänning i Caths personlighet och i hur hon hanterar saker. Blev också enormt skrivsugen av den, och tycker det var så befriande att det aldrig var någon särskilt stor grej i boken att hon skrev just slash. I händerna på fel författare hade det kunnat bli väldigt annorlunda!

    1. Allt hade varit helt annorlunda med en annan författare. Rainbow Rowell är verkligen en mästare på att balansera alla de där sakerna och ge dem precis den tyngd de behöver. Jag älskar henne!

  3. Den här golvade mig när jag läste den och därmed blev jag faktiskt lite besviken på Eleanor & Park. Det var inte riktigt samma sak.
    Jag känner också igen mig i Cath. Matsalen hade jag inga problem med, men rulltrappor och spårvagnar gav mig panikångest.

    1. Jag läste ju Eleanor & Park först och tyckte mycket om men älskade inte som så många andra. Jag tror helt enkelt att Fangirl är såpass mycket bättre. Fint och förfärligt med igenkänning.

    1. Så fint att du äntligen fått bekanta dig med Fangirl, alla borde få göra det. Du beskriver verkligen i din text precis vad jag också älskar så mycket med boken.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.