Frostskymning

Att gå in i Frostskymning, eller egentligen att gå in i Ondvinter och hela Berättelsen om Blodet, är som att gå ner till de underjordiska så som det beskrivs i boken. Jag vet inte om det är så klokt, jag vet inte om jag kommer att ta mig ut, det är bara att gripa tag i en tråd och hålla fast, och hoppas att det är den rätta.

Jag vet inte vad jag älskar mest med den här berättelsen. Att den är så vindlande kanske, att Anders Björkelid litar så fullkomligt på mig, att jag ska släppa taget och låta mig sugas med och in. Att där inte finns några ursäkter för det gamla traditionella patriarkatet, allt som händer är en diskussion och ett ställningstagande i relation till och mot det. Sunias kamp för att vara sin egen och gå sin egen väg må vara svår, men den är en fantastisk inspirationskälla för alla flickor som ska bli kvinnor och alla oss som försöker vara det varje dag. Den eviga kampen och balansen mellan Rytmen och Traditionen i boken är verkligen evig.

Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan och Frostskymning är en fantastisk helhet. Handlingen är som sagt vindlande, karaktärerna som griper tag är så väldigt många, språket är fantastiskt – att skriva om bitvargar, galgmän, börsen och hirdeldar och få dem alla att framstå så självklart, det är en konst.

Någonstans känner jag att Frostskymning är för lång för att vara en bok, under tiden jag läser, men nu såhär efteråt inser jag att jag har fel. Ibland är det bara så skrämmande att irra bort sig i en berättelse att en hoppas på att den ska ta slut även om en inte vill det. Frostskymning är en sån bok. Och jag älskar det.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
FROSTSKYMNING
Författare: Anders Björkelid
Förlag: Natur & Kultur (2014)
Avslutande delen i Berättelsen om Blodet. Föregående delar: Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna[/su_note]