Och runt mig faller världen

Det är så fasansfullt mörkt inne i den här boken, så svårt att andas och så svårt att hålla ifrån sig. Det är så mycket sorg och saknad och smärta och minnen att jag inte kan säga något om det. Och runt mig faller världen river upp massor av sår. Sånt som jag känner igen, sånt jag inte ens vill tänka.

Värst är kanske det oväntade. Att jag inte visste vad som dolde sig därinne. Jag har den här våren försökt hantera en hel massa. En vän har slukats upp av sjukdom, somnat in och lämnat sina små barn moderlösa. En gammal, men stor och betydelsefull, förlust har väckts igen och bråkat med mig hela våren. Det försöker jag hantera. Och så den här boken som plötsligt finns här och handlar om det. Om att förlora och hantera. Att möta monstret inom sig.

Om jag skulle sammanfatta så finns det tre ämnen som är mitt kryptonit, ätstörningar är ett och det handlar boken en hel del om. De andra två finns där också, men det säger jag inget mer om eftersom jag själv kände att det berikade min läsning att inte veta allt för mycket. 

Det är en oerhört tung bok det här, och fantastiskt vacker. Jag vet inte om jag borde ha läst den, men är glad att jag gjorde det.

OCH RUNT MIG FALLER VÄRLDEN
Författare: Marit Sahlström
Förlag: Ordfront (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Tegelstenssommar: En paus

Vet ni, jag orkar inte med Himlakroppar just nu. Den är inte dålig, och det är inte på grund av mitt sura första intryck av Catton som jag skrev om tidigare. Det är helt enkelt för att det är så långsamt. Och jag är nog inte redo för det just nu. Jag lägger inte bort boken definitivt, men jag pausar den lite, läser annat och gör ett nytt försök om ett tag. Kanske har vi då hamnat i samma universum.

#semester

DSC_0042

Just nu har jag semester från allt vad teknik och tankeverksamhet heter. Alla inlägg i veckan är tidsinställda och jag kommer inte svara på kommentarer eller rätta felskrivningar förrän tidigast nästa helg. Just nu semestrar jag med familjen i en stuga utan internetuppkoppling och jag tror att det är alldeles fantastiskt skönt. Bara vi, promenaderna, böckerna och sällskapsspelen. Vi ses på andra sidan, uppvilade!

 

 

#sommarlovmedkulturkollo

 

Tegelstenssommar: Äntligen Brandon Sanderson!

DSC_0038

Jag berättade härom veckan om hur jag söker mig in i Himlakroppar från ett inte helt gynnsamt håll. En annan bok jag läser just nu är Brandon Sandersons Det sista riket. Den möter jag med ett helt annorlunda bagage. Min Kulturkollo-kompis Carolina har skrivit mycket och passionerat om Sanderson en längre stund nu och jag känner mer och mer för varje rad från hennes tangentbord att jag också älskar honom, redan innan jag har läst. Jag planerar vilka böcker jag ska köpa och var jag ska göra av dem (den mannen och hans bokproduktion alltså). Jag planerar i smyg en Brandon Sanderson-sommar.

Men det kan ju vara bra att läsa något av karln först… Så Mistborn-serien alltså. Första delen. Förväntningarna är aningen höga…

The Death House

Tillåt mig presentera: en gothiskt doftande Flugornas herre, kryddad med kärlek och förtvivlan djupare än döden.

death houseTänk dig att du är fjorton år, eller tio, eller tolv (i alla fall inte över arton) och att du tvångsmässigt blodtestas med jämna mellanrum, som alla andra i din ålder. Tänk dig att de hittar något, att du bär på defekten. Och de sliter bort dig från allt du har, dina vänner, din familj, ditt liv. Det är då du hamnar i huset, där döden väntar.

The Death House handlar, precis som Sarah Pinboroughs The language of dying, om döden. Om dödens närhet och vad den gör med människor. Vad den gör med barn. Och de är förstås så vanvettigt rädda. Det är hjärtskärande hur rädslan sitter i väggarna, hur de inte kan prata med varandra och hur de vägrar att tänka på sina föräldrar och önska sig något annat för att det inte finns någon mening.

Jag är inte helt förtjust i slutet, men jag vet inte om det beror på att det inte är så bra eller att jag inte önskar att det ska sluta så. I övrigt tycker jag att allt är helt fantastiskt. Jag älskade The language of dying, jag älskar The Death House. Älskar! Och på något plan avskyr jag den också. För att jag sitter här med en massa känslor igen. Ledsna känslor över att inte kunna kliva in i boken och kunna rädda de här barnen. Att de måste dö i den där ensamheten, utan någon som kramar dem. Jag har bara glimtar av den djupaste kärlek att klamra mig fast vid. Och det är ju i och för sig vackra flytbojar det också.

THE DEATH HOUSE
Författare: Sarah Pinborough
Förlag: Gollancz (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Skräck och stundande semester

Den här veckan är sista jobbveckan före en semester för mig (sen jobbar jag lite och har mer semester framåt augusti), och det märks. Allt är lite segt, lite trött och lite stressat för att få saker och ting på plats innan lugnet sänker sig. Jag läser mina tegelstenar om kvällarna samtidigt som jag utför en mental packning inför nästa veckas stugsemester. Och så måste ju semesterläsningen packas såväl mentalt som på riktigt också, och just nu lutar jag åt att det blir Dan Simmons mastodontiska polarskräck The Terror som får följa med mig (ja, bara en bok för en hel vecka, men herregud människor har ni sett hur tjock den är…).

Och på tal om polarskräck så skrev jag om det på Kulturkollo igår. Som en del av vårt Skräck i sommarnatten-tema som ska pågå fram till och med lördag. 

Veckans tisdagsutmaning lyder i sin enkelhet – Vilket är ditt allra bästa blodisande tips i sommarnatten? En film? En bok? En spökhistoria berättad av någon särskilt skrämmande berättare?. Eftersom jag skrivit om några riktigt läskiga böcker (Evig natt och Kvinnan i svart…) i det där polarinlägget, och eftersom jag tipsar om mina bästa läskiga tv-serier på Kulturkollo senare i veckan känner jag mig ganska tom på tips. Så jag ber er helt enkelt hålla utkik under veckan på Kulturkollo, vi kommer överskölja er med skräcktips! Och så läser jag vidare om kyla och båtar och hemskheter och mystiskt folk hos Dan Simmons så länge.