Tillåt mig presentera: en gothiskt doftande Flugornas herre, kryddad med kärlek och förtvivlan djupare än döden.
Tänk dig att du är fjorton år, eller tio, eller tolv (i alla fall inte över arton) och att du tvångsmässigt blodtestas med jämna mellanrum, som alla andra i din ålder. Tänk dig att de hittar något, att du bär på defekten. Och de sliter bort dig från allt du har, dina vänner, din familj, ditt liv. Det är då du hamnar i huset, där döden väntar.
The Death House handlar, precis som Sarah Pinboroughs The language of dying, om döden. Om dödens närhet och vad den gör med människor. Vad den gör med barn. Och de är förstås så vanvettigt rädda. Det är hjärtskärande hur rädslan sitter i väggarna, hur de inte kan prata med varandra och hur de vägrar att tänka på sina föräldrar och önska sig något annat för att det inte finns någon mening.
Jag är inte helt förtjust i slutet, men jag vet inte om det beror på att det inte är så bra eller att jag inte önskar att det ska sluta så. I övrigt tycker jag att allt är helt fantastiskt. Jag älskade The language of dying, jag älskar The Death House. Älskar! Och på något plan avskyr jag den också. För att jag sitter här med en massa känslor igen. Ledsna känslor över att inte kunna kliva in i boken och kunna rädda de här barnen. Att de måste dö i den där ensamheten, utan någon som kramar dem. Jag har bara glimtar av den djupaste kärlek att klamra mig fast vid. Och det är ju i och för sig vackra flytbojar det också.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
THE DEATH HOUSE
Författare: Sarah Pinborough
Förlag: Gollancz (2015)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]