Stad av glas

stad-av-glasTänk på en övernaturlig varelse och jag kan lova dig att den återfinns i The Mortal instrument-serien. Vampyrer, varulvar, änglar, demoner… På gott och ont. Det är en himla massa legend att utforska vilket gör att historien hela tiden kan fördjupas och utvecklas åt oväntade håll, men det är också väldigt mycket för mycket emellanåt. För många trådar.

Jag läser de här böckerna som sommaravkoppling, för att de är just det. Jag kan slappna av och bara låta mig svepas med, utan att egentligen investera så mycket. Jag gillar Clary, jag gillar Jace, och Alec, Magnus, Isabella, Max och det är en av de riktigt bra sakerna med böckerna, att karaktärerna är så omtyckningsbara. Men jag gråter inte när det går illa för dem, jag blir däremot glad när det går dem väl. Det som faktiskt gripit tag en del är den där bakgrundshistorien med Valentine, och hela hans person. Ärkeskurkar fascinerar mig. Och det får jag mycket av i Stad av glas.

STAD AV GLAS
Författare: Cassandra Clare
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: City of glas
Del 3 i serien Mortal instrument. Del 1: Stad av skuggor, del 2: Stad av aska.
Köp den t.ex. här eller här.

Station eleven

station elevenJag tycker mycket om dystopier och postapokalyptiska skildringar. Kanske för att de visar civilisationen på sitt yttersta och människorna som vi är och kan vara, på gott och ont. Jag fascineras också av vad vi har kvar om allt det yttre tas ifrån oss och hur vi kan tänkas bygga upp på nytt. Det är till exempel det som knyter mig så hårt till Justin Cronins The Passage, att den handlar om just det. Och så oerhört lämpligt att det refereras till just The Passage i den här boken.

När det gäller favoritkaraktärer så finns det många här, också perifera personer plockas upp och görs till centrala på ett eller annat sätt. Och också de som bär osympatiska drag, vem gör inte det, blir snart väldigt omtyckningsbara.

Jag har alltså läst många dystopiska och postapokalyptiska skildringar, men Station eleven är den allra vackraste av dem. Det är en bok som lyckas vara såväl klok som poetisk rakt igenom. Och jag älskar den! Det är en sån där bok som jag egentligen inte kan förklara varför jag blivit så förtjust i, läs den bara.

Och tack Bokbabbel för tipset som jag är rätt övertygad om kom från dig!

STATION ELEVEN
Författare: Emily St. John Mandel
Förlag: Picadore (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Lewismannen

lewismannenIsle of Lewis är alldeles, alldeles underbart, med det lilla förbehållet att jag aldrig skulle vilja besöka blåshålet. Eller? Det lockar samtidigt som det stöter bort det där svårmodet och ensligheten. Jag läste Svarthuset hemma i hammocken och Lewismannen på olika platser längs västkusten, lite mer utsatt för naturens element. Kanske är det det som gör att den senare känns mer, kanske är Lewismannen helt enkelt bättre?

Det är inte gåtan som är huvudsaken i de här böckerna, det är människorna, relationerna och naturen. Och jag älskar det. Jag känner förstås inte den där djupa kärleken som till exempelvis Denise Mina eller Tana French, men en liten bit påväg är det ändå. Mest tycker jag om att det är så sorgesamt och tungsint, det förgångna är här och nu och det finns ingen förlåtelse. Det är näst intill outhärdligt, men det känns också väldigt sant.

Förra boken rörde sig i gränslandet till det mänskliga medvetandet med minnesförlusten som tema (vilket störde mig), här utforskas ett dement minne (vilket jag tycker görs väldigt fint). Sammantaget tecknas en såväl intressant som vacker bild av det sköra mänskliga minnet. Jag kan knappt bärga mig för att se vilken ytterliga pusselbit höstens Lewispjäserna ska bidra med till helheten.

LEWISMANNEN
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Lewis man
Del 2 i Lewis-trilogin. Del 1: Svarthuset
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Döda zonen 

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Terror_simmonsMinns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.

THE TERROR
Författare: Dan Simmons
Förlag: Little, Brown and company (2007)
Köp den t.ex. här eller här.

#vatten

image

En av de där sakerna som påverkar mitt liv en del är att jag är rädd för vatten. Samtidigt som jag älskar det. Jag kan betrakta vatten i timmar och låta det leka med min fantasi, vagga mig till lugn, men så snart det är dags att sänka ner sig i det blir det för mycket.

Så jag läser inte i badkaret, njuter inte sommardopp (jag badar, men njutdelen av det förekommer bara i undantagsfall) och jag läser inte på stranden, där blickar jag paniskt ut över barnhavet för att se att vattnet inte försöker svälja mina ungar.

Men som sagt, att betrakta en sjö eller en tjärn eller möjligen ett hav, det kan jag göra hur länge som helst…

Jag tror att det är den där ambivalensen som fått mig att fastna för Peter Mays Isle of Lewis (vatten överallt, i alla former) och Dan Simmons The Terror, recension på den kommer för övrigt imorgon, (fruset vatten överallt!) i sommar. Sa jag att jag har en förkärlek för u-båtsfilmer också? Analyser på det? 😉

 
#sommarlovmedkulturkollo

 

En halv gul sol

en-halv-gul-solJag ska erkänna att jag i allra första början, i bokens första del, var lite orolig. Jag tyckte förvisso att det var bra redan där, men jag kände inte riktigt att vi klickade jag och boken. Men det var förstås övergående. Den där initiala lojheten bestod förvisso men blandades med en intensitet som är omöjlig att värja sig från.

De bestående intryck jag kommer bära med mig (utöver Adichies geniala sätt att berätta en historia) är krigets slumpartade grymhet, vardagslivet mitt i krigets slumpartade grymhet, och så de trassliga familjeliven som är så lågmält berättade och som jag kan känna igen så väl. En av de saker jag fastnade för när jag läste Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists var hennes förmåga att dels visa det unikt afrikanska dels samtidigt visa hur likt det västerländska det är. Hon är mästerlig på att hitta, peka ut och kontextualisera det mänskliga. Och här blir det förstås ännu starkare. Jag ska ärligt erkänna att detta är det första jag verkligen lär mig om Biafra och kriget. Bortom det enögda, bortom svälten, innanför den sköld som svälten blev i det politiska spelet. Jag älskar att lära mig saker med hjärtat, att få känna hur det är för en sekund. Känslan som är min egen kända och upplevda. Och det kan bara skönlitteratur ge.

EN HALV GUL SOL
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Översättare: Joakim Sundström, originaltitel: Half of a yellow sun
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania