Lewismannen

Isle of Lewis är alldeles, alldeles underbart, med det lilla förbehållet att jag aldrig skulle vilja besöka blåshålet. Eller? Det lockar samtidigt som det stöter bort det där svårmodet och ensligheten. Jag läste Svarthuset hemma i hammocken och Lewismannen på olika platser längs västkusten, lite mer utsatt för naturens element. Kanske är det det som gör att den senare känns mer, kanske är Lewismannen helt enkelt bättre?

Det är inte gåtan som är huvudsaken i de här böckerna, det är människorna, relationerna och naturen. Och jag älskar det. Jag känner förstås inte den där djupa kärleken som till exempelvis Denise Mina eller Tana French, men en liten bit påväg är det ändå. Mest tycker jag om att det är så sorgesamt och tungsint, det förgångna är här och nu och det finns ingen förlåtelse. Det är näst intill outhärdligt, men det känns också väldigt sant.

Förra boken rörde sig i gränslandet till det mänskliga medvetandet med minnesförlusten som tema (vilket störde mig), här utforskas ett dement minne (vilket jag tycker görs väldigt fint). Sammantaget tecknas en såväl intressant som vacker bild av det sköra mänskliga minnet. Jag kan knappt bärga mig för att se vilken ytterliga pusselbit höstens Lewispjäserna ska bidra med till helheten.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
LEWISMANNEN
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Lewis man
Del 2 i Lewis-trilogin. Del 1: Svarthuset
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Döda zonen [/su_note]