Jag tycker mycket om dystopier och postapokalyptiska skildringar. Kanske för att de visar civilisationen på sitt yttersta och människorna som vi är och kan vara, på gott och ont. Jag fascineras också av vad vi har kvar om allt det yttre tas ifrån oss och hur vi kan tänkas bygga upp på nytt. Det är till exempel det som knyter mig så hårt till Justin Cronins The Passage, att den handlar om just det. Och så oerhört lämpligt att det refereras till just The Passage i den här boken.
När det gäller favoritkaraktärer så finns det många här, också perifera personer plockas upp och görs till centrala på ett eller annat sätt. Och också de som bär osympatiska drag, vem gör inte det, blir snart väldigt omtyckningsbara.
Jag har alltså läst många dystopiska och postapokalyptiska skildringar, men Station eleven är den allra vackraste av dem. Det är en bok som lyckas vara såväl klok som poetisk rakt igenom. Och jag älskar den! Det är en sån där bok som jag egentligen inte kan förklara varför jag blivit så förtjust i, läs den bara.
Och tack Bokbabbel för tipset som jag är rätt övertygad om kom från dig!
[su_note note_color=”#dafdf5″]
STATION ELEVEN
Författare: Emily St. John Mandel
Förlag: Picadore (2014)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]
Ooh, sicken tur att den fick följa med mig hem från England för några veckor sedan! Ska belöna mig själv med den när jag inte längre måste läsa deckare 24/7.
Himla tur det, jag är helt övertygad om att du kommer älska den så det låter som en fin belöning.
Alltså det är ett MYSTERIUM att inte svenska/finska förlag kastat sig över den?! Alla jag vet som har läst har älskat, det är så otroligt fin och hemsk och sorglig och välskriven och vacker på samma gång, precis som vi vill ha det alltså!
Visst är det, helt obegripligt faktiskt. Jag hoppas att något förlag förstår sitt eget bästa snart så att den här kan få den uppmärksamhet och spridning den förtjänar, också här.
Vad kul att för en gångs skull få tipsa dig om en bra dystopi, och inte tvärtom 😉 Tänkte faktiskt att din bild av boken också såg ut som något jag skulle kunna fota, haha!
Men som sagt, en alldeles otroligt stark bok, och en som stannar kvar i/med en länge länge. Tyckte det var så starkt med flygplatsen och när de lärde varandra språk och Jake (?!) gick omkring och muttrade ”Tu me manques, tu me manques, tu me mangues”! <3 <3 <3
Vi är lite en och samma i vår kärlek till riktigt bra dystopier och blommor som gör sig bra på bild 🙂
Jag fastnade också för det där vardagliga de bygger upp på flygplatsen med språken, museet och allt. Så fint!
Har du läst novellsamlingen The Mammoth Book of Apocalyptic SF?
Nej, det har jag inte gjort.