Om världen

Jo, det här är en bokblogg, men livet består (faktiskt) till största delen av annat. Så nu blir det politik.

Jag har berättat om min samhälleliga depression både en och två och fem gånger. Hur trött jag blir och hur tröstlöst allt känns när allt ska marineras i hat och hot och småttighet hela tiden. Den här sommaren har varit vidrig ur det perspektivet, alla hemska åsikter som tryckts fram och ut också bortom sociala medier. Den där känslan av att tappa tron på mänskligheten… Men sen förra veckan hände något. Det var som att den tysta majoriteten fick nog och ruskade liv i sig. Ställde sig upp och sa att det fick vara slut.

Förändringen var så påtaglig. Mina flöden blev på några timmar något annat än delade främlingsfientliga tweets och mer eller mindre dolda hot. De blev medmänsklighet, värme och engagemang. En kan gråta av lättnad för mindre. 

Världen brinner naturligtvis fortfarande och lite har i praktiken förändrats, men nu finns hoppet. Vi kan samla ihop kläder och våra barn kan skänka sin månadspeng, men framförallt kan vi sätta press på våra politiker. För det är de som måste göra, öppna, förändra i det stora. 

Och på tal om politiker, ett litet önskemål  till media – vi har hört vad SD har att säga om krig/flykt/migration/människor nu (och bara för att de enbart har en fråga på dagordningen betyder inte det att ni måste be dem prata om den hela tiden, det är mer av en fix ide’ än en specialkompetens om vi ska vara ärliga). Till nästa debatt kan väl kanske politiker som har viljan och tankar om en väg framåt bjudas in, de kanske till och med kommer någonstans.

Min Kulturkollo-kompis Lotta har precis varit i Budapest, läs hennes viktiga text här.

Och nästa vecka blir det mer politik här, då är det dags att ladda inför bokmässan vilket i år för med sig läsning om och tankar kring bland annat Ungern och yttrandefrihet (som är mässans teman tillsammans med Island). Det är en egen liten utmaning i dagens läge.