Främlingar

Den här boken läste jag av två (kanske tre om vi tar med att den är så kort) anledningar. Den första var den nu pågående temaveckan på Kulturkollo där vi skriver om Japan och jag behövde inspiration. Det andra var att den här boken har stått outlånad på mitt bibliotek i flera år och såna böcker liksom ropar på mig när jag går där bland hyllorna.

Boken beskrivs på omslaget som “japansk skräck”, men det är väl att ta i. Japansk är den sannerligen. Min erfarenhet är ringa, men den känns besläktad med Murakama och Oe i och med det absurda som självklart i vardagen. Det är den där skräck-delen av beskrivningen som gnisslar i mig. För otäckt är det aldrig, inte ens obehagligt. Det finns en scen i början där Harada befinner sig ensam i lobbyn till sitt hus, det är lite spöklikt och på gränsen till härligt obehagligt. Det fick mig att vänta mer. Men sen blev det bara något helt annat.

Jag tycker att det här bara är rörigt, med kvinnan i huset, föräldrarna som dyker upp i form av unga kopior, vännen och ex-frun. Och Harada själv får jag aldrig något grepp om. Allt är berättat med en väldigt naiv röst, som om Harada gått i barndom, och det kanske han, när jag tänker efter, har gjort. Allt kanske är en psykologisk reaktion på skilsmässan? Ja, ja jag gillar det inte hur som helst.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
FRÄMLINGAR
Författare: Taichi Yamada
Förlag: Natur & kultur (2009)
Översättare: Eiko och Yukiko Duke, originaltitel: Ijin-tachi tono natsu
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]