Doctor Who, inte riktigt detsamma

Det är ett tag sen jag såg klart den senaste säsongen av Doctor Who, jag har behövt tid att smälta upplevelsen en aning.

Peter-CapaldiDen allra första säsongen med Peter Capaldi vid TARDIS-rodret. Jag gillar det. Jag gillar honom. Peter Capaldi är fenomenal på allt han gör och här tar han oss tillbaka till den sarkastiske och o så sorglige riddaren av den ensamma skepnaden eller vad vi nu ska kalla honom. Det är den Time lord Victorious vi snuddade vid i slutet av Tennant-eran, han som var ett med mörkret, valde fel. Den jag saknade så intensivt under Matt Smiths rätt happy go lucky-artade bana (men jag ser ju nu när den är slut att också den försökte gå djupare och sorgligare än så). Jag gillar bitskheten, knastret, den där relationen med Clara som inte blir riktigt hel igen.

Jag tycker att episoderna är bättre nu än på ett tag. Det finns mer humor och mer sammanhängande driv framåt. Faktum kvarstår dock, jag kommer naturligtvis aldrig mer älska den här serien så som jag en gång gjorde. För att det inte är lika bra, och för att jag förväntar mig något lite mer och magiskt. Och för att en förälskelse alltid måste svalna och bli till något annat, förhoppningsvis djupt och kärleksfullt. Men om det är dit vi är påväg vet jag inte riktigt.

Så kände jag efter att ha sett större delen av säsongen, men efter de två sista avsnitten var jag så besviken att jag ville gråta. Där, i de avsnitten, har vi ju en hel säsong, minst. En säsong av utforskande av filosofiska spörsmål om vad som kommer sen, men framförallt av doktorns innersta kärna, det mörker han inte kan hantera. Det har jag väntat på sen när Tennants doktor tappade taget för en stund och skådade in i sitt mörkaste rum. När Tennants doktor ställdes mot John Simms The Master och jag kunde se att de inte var så olika medan i alla fall doktorn inte var redo att se. Sånt hade kunnat gås på djupet med, länge. Istället blev det två korta avsnitt av springa runt, extra allt och Clara och Danny (en relation jag inte fått en enda känsla för). Ett sånt slöseri!

Jag tycker fortfarande om The Doctor, i Capaldis grumpiga skepnad lite mer än i Smiths till synes naiva. Men vår kärlekshistoria har svalnat, och jag sörjer den. Jag längtar mig tillbaka till hur det var i början. och och .

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

12 Replies on “Doctor Who, inte riktigt detsamma

  1. Amen Sistah! Läs gärna mitt inlägg på Onda Cirkeln som handlar om detsamma. Jag har inte riktigt fäst mig vid doktorn på samma sätt som du, men jag håller med om att den senaste säsongen avslutades snöpligt. Hoppas det blir bättre, säsong nio börjar sändas idag i Storbritannien! 🙂

    1. Jag har läst ditt inlägg, men glömt kommentera (det kom väl nåt emellan som vanligt, för jag minns att jag var påväg att formulera något klokt 😉 ), tack för påminnelsen! Jag hoppas på att nya säsongen fördjupar relationerna lite mer och att vi får några riktigt bra avsnitt. Kärleken har svalnat, men hoppet överger mig inte 🙂

  2. Jag har inte sett Doctor Who, och känner att det finns en hel värld jag är utestängd från. En dag, tänker jag mig, kommer jag att sätta mig och se alla säsonger från början och bli fast! Men jag sparar det, och tänker på Abed i Community, som höll på att förlora fotfästet tills hans vänner ledde honom till serien som har så många säsonger och avsnitt att han aldrig kommer att se ikapp dem…

    1. En hel värld du har kvar att upptäcka! Jag började på de nya säsongerna och har inte sett de äldre avsnitten, tänker att jag ska göra det någon gång men det känns fint att ha så mycket kvar att upptäcka.

    1. O ja, det är en serie utöver det vanliga. Den firade 50-årsjubileum förra året, men jag har bara sett de senare säsongerna och har mycket kvar att upptäcka 🙂 Vill du testa så rekommenderar jag att börja med den säsong där Christofer Eccleston spelar huvudrollen, första avsnittet heter Rose och är början på det nya Doctor Who

  3. Håller helt och fullt med dig!
    Även om Capaldi gör ett mycket bra jobb, så ja jag saknar också “min” doktor som är och förbli Tennants sorgsna och mörka version. Ett utav problemet för mig, ja förutom att jag aldrig klickade med varken Matt Smiths tolkning eller för den delen Jenna Colemans Clara, är att Russell T Davies slutade skriva kanske det i kombo med just Smith gör att jag tappade min förälskelse. Det har nog tagit mig hela tiden fram till egentligen slutet av förra säsongen att igen känna pirret över att invänta ett nytt avsnitt (och i detta fall en ny säsong).
    Men gårdagens uppstart var helt enkelt lysande på flera plan och jag ser faktiskt fram emot att se vilken väg vår kära doktor väljer denna gång.

    1. Men åh, det låter ju fantastiskt att säsongspremiären var så bra. Jag ser den nog när den kommer på dvd om typ hundra år, men det känns fint att veta att jag har något att se fram emot (och att du, som verkar ha samma upplevelse som jag, tycker den är bra).

      1. Ja det känns lite som serien går lite back to basic, vi får väl vänta och se vart säsongen tar oss. Det bubblas en hel del på sociala medier om intressanta karaktärer som skall dyka upp och efter igår så känns tonen mörkare och mer filosofisk än på länge, så jag väntar med spänning denna gång.

        Alltid det svåra valet, vänta tills man kan sitta ner och ha alla avsnitten på plats, eller se dem en och en allt eftersom de kommer, velar alltid på hur jag skall göra, denna gång blev det att kolla BBC sändningen 😉

  4. Jag älskar Peter Capaldi men tycker att kvaliteten på historierna har försämrats under säsong 8. Han förtjänar bättre. Eller så är det bara jag som fastnat i en annan tid (pun intended) och längtar tillbaka till Tennant. Det liksom saknas något, kanske är det lite mer hjärta och smärta jag vill ha, meningsfulla berättelser som leder någonstans istället för tillbaka till utgångspunkten.

    1. Ja, det fattas något och det är svårt att sätta fingret på vad. Men jag tror att det för min del handlar mycket om sånt som känns. Senaste säsongen var mycket yta och dåligt fördjupade relationer, jag brydde mig aldrig om Danny till exempel. Jag kan förstå när saker är sorgliga/roliga/kärleksfulla, men jag känner det inte. Det gjorde jag förut. Saknar det.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.