Rymden

I rymden kan ingen höra dig skrika! Och det är så galet obehagligt läskigt att jag blir alldeles mardrömsrädd bara jag tänker på det. Av de saker som skrämmer mig (och de är många) är nog rymden den allra skrämmigaste. Oändligheten, mörkret, kylan, det som finns (eller inte finns) bortom…

Detta är troligen orsaken till att jag gärna hänger mig åt ett snyggt rymdäventyr. Här kommer några av mina favoriter:

SigourneyAlien-640x360Alien förstås! Alien-filmerna är mina favoriter bland rymdfilmer, och jag gillar faktiskt hela serien (utom Prometheus som var en stor rörig besvikelse). Älskar Ripley och hennes kantighet, mörkret förstås och instängdheten. Men mest förtjust är jag kanske i att rymden är så skitig och hemsk som jag inbillar mig att den måste vara.

Battlestar Gallactica är en av mina favoritserier. Och den har det gemensamt med Alien-filmerna att de visar en skruttig, fattig, skitig rymdverklighet långt bortom skinande kontrollpaneler och svishdörrar. Det är människans litenhet som ligger i fokus, och det gör det så obehagligt och bra.

fireflyVi får inte glömma Firefly. Den har väldigt lite av rymden i sig även om de reser genom den. Men den där scenen i Serenity (filmen), när de flyger genom Reever-territoriet, den kan vara det obehagligaste jag sett i rymdfilm. Och Reevers som ondingar måste vara något av de sorgligaste någonsin.

Jag kan förstås inte låta bli att nämna Star Trek. Jag har inte sett särskilt mycket, aldrig följt en serie från början till slut utan mest gjort inhopp här och där. De nya filmerna tycker jag är helt ok, men inte fantastiska. Min stora Star Trek-upplevelse är filmen Khans vrede som jag såg varje dag efter skolan under en period. Hem, av med ryggan, laga mat, ner i soffan och äta, och så Khans vrede. Fråga mig inte varför, men det var härliga tider.

Vilka är dina rymdfavoriter?

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

8 tankar på “Rymden”

  1. Khans vrede kände jag inte till. Star Trek för mig var den TV-serie som gick i slutet av 70-talet. “Lev länge och väl” (“Live long and prosper”) – antagligen knäppt att minnas Mister Spocks vulcan-hälsning från tiden man var barn… :s
    Som svar på din sista fråga: Avatar handlade förstås om en annan planet och inte om så mycket om rymdresa… men bra var den! 🙂

    Svara
    • Jag försökte mig på Avatar, men var antagligen för trött för jag fastnade inte och gav upp efter en timme. Borde kanske ge den en ny chans…

      Svara
  2. Två egna favoriter: Moon från 2009 och Dark Star från 1974. Moon för att den känns trovärdig och är riktigt gripande, Dark Star för att den är väldigt bisarr och rolig. Tack för en läsvärd blog!

    Svara
  3. Battlestar Gallactica. Det bästa sedan typ smörat bröd. Jag saknar den serien och alla karaktärerna så mycket att jag nog snart måste se om hela baletten igen. Den har sina brister, men om man lyckas bortse från dessa (vilket jag gör) så är det som att komma hem.

    Svara
    • Den har som sagt sina brister, jag tycker hela tredje (? den med rättegången och när gammal-Adama har mustasch) är rätt seg, men jag är beredd att förlåta det för att det är så himla bra i övrigt och för att det är bra på så många plan.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.