Skärvor av minnen

skarvor-av-minnenSkärvor av minnen (med den fantastiska originaltiteln The impossible knife of dreams som jag önskar kunde översättas) är en bok jag läst väldigt långsamt. Jag har segat mig igenom den. Jag har låtsats att det bara är för att den är bra, men sanningen är den att det är för att den är bra men också för att den gör så väldigt ont i magen. Hayleys liv är så förfärligt sorgligt och jobbigt att kliva in i, jag känner mig hela tiden så frustrerad och arg, och ledsen för att det egentligen inte finns någon att vara arg på trots att alla sviker.

Jag kan inte säga vad det är som gör att den här boken kryper under huden på mig. Jag tror att det handlar mycket om Hayley och hur hon hanterar sitt liv genom att förtränga, minnen och nutid. Det handlar om Finn som jag tycker om, om Claire, Trish, pappan och hans veteranvänner. Om det djupt tragiska som är hela grundförutsättningen för den här boken.

Jag tycker mycket om allt med den här boken, med möjligt undantag för slutet. Jag tycker helt enkelt att författaren tappar taget om berättelsen där. Men jag väljer att bortse från det och gläds åt en riktigt stark bok istället, trehundra riktigt bra sidor är ändå huvudsaken.

SKÄRVOR AV MINNEN
Författare: Laurie Halse Anderson
Förlag: Lavender Lit (2015)
Översättare: Cecilia Falk, originaltitel: The impossible knife of memory
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfrossa, Beas bokhylla, Litteraturkvalster och småtankar

Läslov!

Den här veckan firas läslov och så också i det här hemmet. Själv är jag begränsad till två lediga läsloviga dagar (varav en är idag), så det gäller att få ut så mycket som möjligt av tiden som finns. Bilder från vårt läslov återfinns i dagens inlägg på Kulturkollo. När ni ser läshögen så förstår ni att jag inte har tid att blogga mer nu 😉

Den sovande och sländan

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här korta sagan. Det är girl power och saga när det är som bäst. Det är Neil Gaiman när jag tycker som mest om honom, när han spinner på sånt som redan finns och gör det några snäpp bättre, mer genomtänkt och hjärtskärande vackert. Här är det extra vackert (sådär så det nästan skär genom sidorna) tack vare Chris Riddells fantastiska illustrationer. Jag tycker mycket om Den sovande och sländan, inte Coraline-mycket, men nära nog.

DEN SOVANDE OCH SLÄNDAN
Författare: Neil Gaiman & Chris Riddell
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: The sleeper & the spindle
Köp den t.ex. här eller här.

Lewispjäserna

Ah, den där obehagliga känslan när en slår igen en utläst bok som alla älskar, som en måste älska, och inte är särskilt överväldigad alls. När sista delen i en serie kastar förminskande skuggor över seriens tidigare delar. När jag inte längre kan stämma in i Peter Mays hyllningskör och börjar misstänka att jag lurade mig själv hela tiden. För det känns så tomt. 

lewispjasernaPrecis femtio sidor in i Lewispjäserna kände jag att jag nog var ganska nöjd efter bok två ändå. Det är väl lika stämningsfullt och vildsint som i de föregående böckerna. Men jag är inte där. Kanske är det här en serie böcker jag behöver ha semester och avkoppling och tid för att sluka och älska. Kanske har jag bara slutat undra över Fins bakgrund. Och så kan det vara det där att jag har svårt för tidshopp som drivkraft i deckare (tillsammans med drömsekvenser och text i text), jag kanske bara har nått någon sorts gräns.

En sak som störde mig redan i första boken var det där berättartekniska knepet att låta huvudpersonen veta mer än mig, att liksom låta honom undanhålla information. Det är tillbaka här och det känns lite som fusk, jag tycker inte om att bli lurad på det sättet när det inte finns någon egentlig drivkraft för karaktären annat än att författaren kräver det av honom.

Svarthuset och Lewismannen tilltalade mig för stämningen och naturen. Det är platsen jag tycker om. Och platsen finns fortfarande, men det räcker inte längre för mig. Kan det vara så att Lewispjäserna inte alls är en bra trilogiavslutning och att den faktiskt drar ner min upplevelse också av tidigare böcker? Eller är det bara jag som tröttnat och är orimligt sur och tvär?

Några av mina problem: Marsaili finns knappt med längre mer än som en lite jobbig bifigur. Whistler som är typ Fins bästa vän borde ha nämnts i tidigare böcker, om han nu var så viktig. Jag gillar Whistler mer än Fin, och det är nog inte helt bra. Och så tycker jag verkligen att slutet på hela Murrayhistorien suger.

Det är en himla tur att serien är avslutad i och med detta. Jag känner ingen lust att läsa mer av Peter May, oavsett varför jag inte kunde med den här boken.

LEWISPJÄSERNA
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Del 3 i serien Lewistrilogin. Tidigare delar: Svarthuset och Lewismannen
Köp den t.ex. här eller här.

Det är dags att inte freaka ut

det-ar-dags-att-inte-freaka-utDet är ingen slump att den här berättelsen utspelar sig i River Heights, Kittys ande svävar över också denna stad. Liksom Veronica Mars. Och om du lägger till några nypor Eleanor & Park så har du en ganska god bild av vad Det är dags att inte freaka ut är för något. Men den är förstås mycket mer än så, något alldeles eget, och väldigt bra.

Det bästa med den här boken är värmen, stämningen, känslan av att vara inpackad i ett ganska tjockt lager bomull. Det händer rätt hemska saker, men det är liksom aldrig obehagligt på allvar. Jag känner mig trygg när Digby säger att det kommer gå bra. Jag litar på honom, samtidigt som han naturligtvis är sjukt irriterande. Zoe är förvisso passiv och distanserad, men jag gillar hur hon bara hänger med, utan att egentligen fatta själv varför. Jag fattar ju… Det finns några fina bikaraktärer också, och några jag gärna älskar att hata. Den delen känns för övrigt väldigt Veronica Mars, liksom den där lite tillbakalutade, referensstinna humorn. Jag älskar det! Också när det egentligen blir lite för mycket av allt är det där lite vridna nog för att rädda dagen.

Det börjar bli en fin tradition det här att boken jag läser på hemväg från bokmässan är en riktig höjdare. Förra året var det Flickor som skimrar och i år den här. Förstås väldigt (väldigt!) sinsemellan olika böcker, men ändå lika väldigt bra.

DET ÄR DAGS ATT INTE FREAKA UT
Författare: Stephanie Tromly
Förlag: Opal (2015)
Översättare: Elisabeth Fredholm, originaltitel: Trouble is a friend of mine
Köp den t.ex. här eller här.

Supernatural – det är rätt mörkt nu (säsong 4)

Spoilervarning! Kraftig.

Ah, gissa om jag älskar eländet. Dean är tillbaka efter att ha torterat själar i helvetet, förfärligt vidriga demonen Alistair (hur vidrig!) är efter honom, Sam kliver över gränsen till den mörka sidan (naturligtvis utan att lätta på grubblarminen eller förstöra frisyren), änglarna faller från himlen och Lucifer står för dörren. Kan det bli bättre? Jag älskar legender om änglar, om gudomar, om helvetet och allt det där. Supernatural goes Sagan om Isfolket (men utan det pinsammaste sexet)!

Kan det bli bättre än så? Ja det kunde det! Varde Castiel! Castiel är min nya idol. Så fantastisk nördig och livrädd och rättrådig. Och så har jag läst på internets att han ska förhöra en katt i säsong 8. Så jag hejar på Castiel.

Så ännu en snubbe i en huvudroll alltså. Många snubbar blir det… Och det är ju rätt gjort och rätt trist. Men jag köper det, för att det är en serie om maskuliniteter, lite som True detective. Det forskas i mansroller här och det är väldigt intressant. Att se hur Dean är man i relation till hur Sam är det, hur Bobby är det och hur Castiel fungerar även om han naturligtvis inte är man, han är en ängel. Inga kvinnor får spela huvudrollen, och det i sig är den förklarande punkten. Männen i centrum lever i en verklighet där kvinnorna gått förlorade och det gör saker med dem som inte ens pappa Johns regler och frånvaro kan övertrumfa. Mamman är den viktigaste personerna i den här serien, och mamman är komplex, minst sagt. Trots att hon är död och borta. Det tycker jag också är intressant, men med det inte sagt att jag inte önskar mig lite fler och mer avgörande kvinnoroller i Supernatural framöver.

Mina nomineringar till augustpriset

Så var det dags igen, för nomineringar och sånt. Om Augustpriset tycker jag att det är kul att det finns för att det för en stund lyfter intresset för samtal om litteratur, men någon gemensam boksmak har vi inte jag och de som bestämmer. Jag gillade inte den enda bok jag läst de senare åren bland vinnarna i skönlitteraturklassen, Egenmäktigt förfarande. Det finns förstås guldklimpar av samförstånd som Kristina Sandberg (jag har inte läst Liv till varje pris men är övertygad om dess förträfflighet då jag älskar Att föda ett barn så mycket) och Expeditionen. Och kanske är det för de där ljusglimtarnas skull som jag fortsätter att spekulera och hoppas. Här kommer mina säkert pinsamt skeva önskemål om nomineringar i år (med reservation för att jag inte har hundra procent koll på att allt getts ut under nomineringsperioden), jag får säkert anledning att återkomma under eftermiddagen med bortförklaringar och allmänna uttryck för förbluffning.

Faktaboksklassen
Här lämnar jag walk over då jag läst alldeles för lite. Den här klassen är ändå min bästa bland augustböcker eftersom jag här får en lång rad tips om vad jag skulle kunna tänkas läsa bortom min comfort zone. Är spänd på att få lite nya titlar.

Vuxenskönlitteraturklassen
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Något så vackert av Christina Bergil
Och runt mig faller världen av Marit Sahlström
Det här är hjärtat av Bodil Malmsten

Barn- och ungdomsboksklassen
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
Sagan om Turid: Kungadottern av Elisabeth Östnäs
Vad gör man inte av Maja Hjertzell

Vilka hoppas du på?

Kungadottern

Jag älskade verkligen Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan, och möjligen var jag lite, lite besviken när jag fick veta att hennes nya bok (som jag längtat efter!) var en ungdomsbok som utspelar sig på vikingatiden. Inte besviken för att jag trodde att det skulle vara dåligt, besviken för att det var något annat.

kungadotternMen jag förväntade mig naturligtvis att det skulle vara bra så jag svalde den där besvikelsen ganska enkelt ändå och läste boken. Och nu vet jag inte vad jag ska säga. Kungadottern är så väldigt bra på så väldigt många sätt, jag vet inte var jag ska börja helt enkelt.

Vi börjar ändå med det som ligger närmast mitt historikerhjärta och mitt ”älskare av historiska romaner”-hjärta, känslan för tiden. Jag vet inte på något sätt hur det var på vikingatiden, att leva och växa upp, men Elisabeth Östnäs ger mig illusionen av att veta och jag får känslan för hur det var. Det är precis som det ska vara och jag är så väldigt glad över det, att det inte är någon fantasyvikingatid där allt kan vara lite hur som, det här är den verkliga världen där jag kan få förståelse för hur blot och offer var relevant och logiskt.

Sen har vi Turid. Som jag älskar Turid! Hon pratar så mycket om Ingeborg, styvmodern, och hur kantig och vresig och besvärlig hon är och så är hon så uppenbart för mig precis på pricken likadan. Hon kommer växa upp till det där obändiga, rakryggade. Hon är den skakiga och besvärliga och den jag omöjligt kan låta bli att förälska mig i. Hon är den jag vill följa länge.

En annan sak jag gillar mycket är att Turid har hemligheter som sipprar fram, utan att på något sätt vara en opålitlig berättare. Det ligger i sakens natur att allt inte kan berättas samtidigt och det är ett berättartekniskt knep som Elisabeth Östnäs behärskar så fint, det får berättelsen att växa efterhand som jag får fler bilder och når djupare in.

Jag älskar att det kommer fler delar i den här serien, det får gärna vara minst tio, tjugo stycken för min del. Och gärna snart också, en i månaden är väl inte orimligt?

SAGAN OM TURID: KUNGADOTTERN
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Berghs (2015)
Första delen i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna

En lång vinter

en-lang-vinter_e-bokVintern är sannerligen lång i Colm Tóibíns kortroman. Oändlig. Stillsam och fruktansvärd.

När lillebror lämnar gården för militärtjänstgöring tror nog Miquel att det är det värsta som ska hända, och det är tungt, men ingenting mot det som kommer sen och samtidigt.

Det är så fint hur det är det vardagliga och deras orubbliga, surmulna, envishet som på ett sätt står i centrum när uppmärksamheten så lätt kunnat hamna på det uppenbara. Och så slutet som inte är slut, allt jag inte får veta…

Jag älskar Colm Tóibíns sätt att skriva. Så vardagligt men samtidigt drömlikt att det alltid finns en aning av magi i skuggan bredvid. Så långsamt, varsamt och på något sätt ömsint. Det är svårt att sätta ord på, men jag känner mig alltid trygg i hans böcker, också när det värsta händer.

EN LÅNG VINTER
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Norstedts (2012)
Översättare: Erik Andersson
Köp den t.ex. här eller här (som e-bok, den fysiska boken hittar du på ditt bibliotek).