Det är dags att inte freaka ut

Det är ingen slump att den här berättelsen utspelar sig i River Heights, Kittys ande svävar över också denna stad. Liksom Veronica Mars. Och om du lägger till några nypor Eleanor & Park så har du en ganska god bild av vad Det är dags att inte freaka ut är för något. Men den är förstås mycket mer än så, något alldeles eget, och väldigt bra.

Det bästa med den här boken är värmen, stämningen, känslan av att vara inpackad i ett ganska tjockt lager bomull. Det händer rätt hemska saker, men det är liksom aldrig obehagligt på allvar. Jag känner mig trygg när Digby säger att det kommer gå bra. Jag litar på honom, samtidigt som han naturligtvis är sjukt irriterande. Zoe är förvisso passiv och distanserad, men jag gillar hur hon bara hänger med, utan att egentligen fatta själv varför. Jag fattar ju… Det finns några fina bikaraktärer också, och några jag gärna älskar att hata. Den delen känns för övrigt väldigt Veronica Mars, liksom den där lite tillbakalutade, referensstinna humorn. Jag älskar det! Också när det egentligen blir lite för mycket av allt är det där lite vridna nog för att rädda dagen.

Det börjar bli en fin tradition det här att boken jag läser på hemväg från bokmässan är en riktig höjdare. Förra året var det Flickor som skimrar och i år den här. Förstås väldigt (väldigt!) sinsemellan olika böcker, men ändå lika väldigt bra.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
DET ÄR DAGS ATT INTE FREAKA UT
Författare: Stephanie Tromly
Förlag: Opal (2015)
Översättare: Elisabeth Fredholm, originaltitel: Trouble is a friend of mine
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]