Lewispjäserna

Ah, den där obehagliga känslan när en slår igen en utläst bok som alla älskar, som en måste älska, och inte är särskilt överväldigad alls. När sista delen i en serie kastar förminskande skuggor över seriens tidigare delar. När jag inte längre kan stämma in i Peter Mays hyllningskör och börjar misstänka att jag lurade mig själv hela tiden. För det känns så tomt. 

lewispjasernaPrecis femtio sidor in i Lewispjäserna kände jag att jag nog var ganska nöjd efter bok två ändå. Det är väl lika stämningsfullt och vildsint som i de föregående böckerna. Men jag är inte där. Kanske är det här en serie böcker jag behöver ha semester och avkoppling och tid för att sluka och älska. Kanske har jag bara slutat undra över Fins bakgrund. Och så kan det vara det där att jag har svårt för tidshopp som drivkraft i deckare (tillsammans med drömsekvenser och text i text), jag kanske bara har nått någon sorts gräns.

En sak som störde mig redan i första boken var det där berättartekniska knepet att låta huvudpersonen veta mer än mig, att liksom låta honom undanhålla information. Det är tillbaka här och det känns lite som fusk, jag tycker inte om att bli lurad på det sättet när det inte finns någon egentlig drivkraft för karaktären annat än att författaren kräver det av honom.

Svarthuset och Lewismannen tilltalade mig för stämningen och naturen. Det är platsen jag tycker om. Och platsen finns fortfarande, men det räcker inte längre för mig. Kan det vara så att Lewispjäserna inte alls är en bra trilogiavslutning och att den faktiskt drar ner min upplevelse också av tidigare böcker? Eller är det bara jag som tröttnat och är orimligt sur och tvär?

Några av mina problem: Marsaili finns knappt med längre mer än som en lite jobbig bifigur. Whistler som är typ Fins bästa vän borde ha nämnts i tidigare böcker, om han nu var så viktig. Jag gillar Whistler mer än Fin, och det är nog inte helt bra. Och så tycker jag verkligen att slutet på hela Murrayhistorien suger.

Det är en himla tur att serien är avslutad i och med detta. Jag känner ingen lust att läsa mer av Peter May, oavsett varför jag inte kunde med den här boken.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
LEWISPJÄSERNA
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Del 3 i serien Lewistrilogin. Tidigare delar: Svarthuset och Lewismannen
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

6 svar på ”Lewispjäserna”

  1. Jag kände mig inte heller överväldigad av den här boken, inte som av de första delarna. Just det här med tidstrådar börjar jag bli extremt less på nu, det känns som att var och varannan historia är uppbyggd på det viset.

    Svara
  2. Åh, jag blev också besviken. Jag tyckte om Svarthuset, och tyckte faktiskt ännu mer om Lewismannen. Stämningen, miljön, karaktärerna. Funderade ett tag på om besvikelsen mest berodde på mina höga förväntningar, men det räcker inte med det… Jag tyckte också att den sista delen inte var lika bra, och precis som du skriver är det trist att det påverkar bilden och upplevelsen av de tidigare delarna.

    Svara
    • Jag gillade också Lewismannen bäst av de första och blir lite ledsen när denna avslutande del drar ner upplevelsen av de föregående. Men jag ska jobba på att få tillbaka den positiva känslan för de två första.

      Svara

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.