Fly on the Wall

fly-on-the-wall-how-one-girl-saw-everythingTill en början var jag lite besviken på den här boken. Jag tyckte Gretchen var lite självcentrerad och störig i sitt sätt att inte kunna sätta sig in i exempelvis föräldrarnas situation. Men när jag gav den en chans så visade det sig ändå vara något annat och riktigt läsvärt.

Fly on the Wall är en diskussion med Kafkas Förvandlingen (där Gregor Samsa vaknar som skalbagge). Gretchen vaknar plötsligt som en fluga i killarnas omklädningsrum, något hon önskat (utan att verkligen mena det förstås) eftersom killarna är så obegripliga. Hon får chansen att förstå dem lite bättre, och så får hon också undersöka den manliga anatomin i in i minsta detalj vilken hon verkligen gör det mesta av. Jag älskar den Gretchen hon blir av den där upplevelsen. Den Gretchen som ser och inte blundar för utanförskap och orättvisor.

E. Lockhart är verkligen väldigt bra på att skriva feminism i vardagliga situationer och att göra det tystlåtet om ni förstår hur jag menar, så att det smyger förbi utan att vara huvudsaken. Hon är också bra på att skriva småjobbiga karaktärer så att jag gillar dem. Som Frankie (Landau Banks) och Gretchen. En annan jag verkligen gillar är Titus, och jag gillar Gretchen ännu mer för att hon gillar honom.

FLY ON THE WALL
Författare: E. Lockhart
Förlag: Delacorte press (2006)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo

Röta

rotaJag har svårt att skriva om Röta. För att jag tycker om men ändå inte fastnar, för att jag nog skummade lite väl mycket på slutet när jag tappade intresset. För att det är en mellanbok (på alla sätt och vis kanske, mitt inne i en trilogi).

Jag tyckte om Odinsbarn för att jag tyckte om Hirka, och Rime, tillsammans. Jag gillade världen och hur den revs ner, det oklara, otydliga och oenkla. Sen fanns det saker som låg och gnagde, som det som Eli skrev om, men som jag lyckades hålla ifrån mig. Det som är intressant är att jag trodde att jag skulle gilla Röta än mer eftersom den tog berättelsen till nutid och då kunde ställa alla de där frågorna om utanförskap som är så aktuella idag. Och det gör den också, till en början. När Hirka lever som papperslös flykting i ett ingenmansland gör hon det på ett sätt som verkligen synliggör det orimliga i hela vår världsordning. Fiktionen blir otäckt lik verkligheten.

Efter en stund inser jag dock att jag, chockerande nog (jag som inte gillar fantasy), föredrar Hirka i hittepåvärlden. Och så ser jag att jag inte riktigt känner Hirka trots allt, och Rime kvittar mig lika när han är på egen hand. Den enda som egentligen intresserar mig på riktigt är Hirkas korp och det han blir. Där och då kommer den där oenkla in igen. Inget är som vi och Hirka tror, allt kan omförhandlas. Allt måste omförhandlas. I den fiktiva världen och i den här.

RÖTA
Författare: Siri Pettersen
Förlag: B. Wahlströms (2015)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: Ravneringene 2: Råta
Del 2 i serien Korpringarna. Del 1: Odinsbarn
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver

Kan filmen vara bättre än boken?

Jag måste bara få säga att jag kan ha hittat en film som är bättre än sin litterära förlaga! I bokcirkeln där den diskuterades var övriga deltagare inte nöjda med novellen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, de tyckte den var för kort och outvecklad. Själv tycker jag om den även om jag håller med om att den är lite snabb och känns avhuggen på sina ställen. Det var det allra första jag läste av Alice Munro för fem år sen och jag minns att jag inte fastnade för henne förrän längre in i samlingen som bär novellens namn. Men ändå, jag tycker allt att det är en helt ok novell.

Filmen, Hateship, Loveship,  är något helt annat. Den är riktigt, riktigt bra. Berättar egentligen den där historien som saknas i novellen, det där i mellanrummet som får i alla fall mig att undra vad som hände. Och så slutar den fint och glatt. Och så är det lagom djupt och jobbigt på vägen. Och så är det bra skådespelare. Och så vill jag rekommendera er att se filmen. Läs gärna novellen först om du inte gjort det, jag tror du uppskattar filmen ännu mer då. Det blir som en sorts fanfiction där någon läst och velat veta mer och skrivit mer på egen hand.

Jag ger dig solen

“Ingen berättar hur borta borta verkligen är, eller hur länge det varar”
Det var lite det jag försökte säga i min recension av Himlen börjar här häromdagen. Att borta är borta så länge och så långt. Det är så sant, men det är inte sant att ingen berättar. Jandy Nelson berättar, och hon gör det så fantastiskt bra.

jag-ger-dig-solenJag älskar NoahochJude, älskar Jude och Noah, älskar furiemamman och professorpappan, konstnären med det brustna hjärtat och Oscar som ramlar in i deras liv hela tiden. Det känns som en av Jandy Nelsons storheter, vid sidan av att skriva sorg och kärlek så vanvettigt bra, att hon skriver karaktärer som jag omöjligt kan oälska. Varenda en är begriplig och älskansvärd, varenda en bär sin historia och gör det på sitt eget sätt.

En sak jag absolut inte kommer göra i den här texten är att jämföra Jag ger dig solen med Himlen börjar här och utropa en vinnare. Det går inte. De är båda så fantastiska, så olika och lika. Ett tag var jag orolig för att jag läste dem för nära inpå varandra och att jag skulle få nog halvvägs in i den här boken. Men nu efteråt känner jag att det aldrig var någon risk. Jag vill bara ha mer och mer och mer av Jandy Nelsons ord. De är så vackra och hemska och sitter ihop som ord aldrig tidigare gjort.

JAG GER DIG SOLEN
Författare: Jane Nelson
Förlag: Gilla böcker (2014)
Översättare: Emö Malmberg, originaltitel: I’ll give you the sun
Köp den t.ex. här eller här.

Tvivlet, Supernaturals sjätte säsong

Jag brukar alltid försöka hitta ett genomgripande tema för en seriesäsong. Säsong 5 av Supernatural handlade för mig främst om tvivel, och flera av de tidigare har handlat om fäder och brödraskap. Vad handlar då säsong 6 om? Det som är en av konsekvenserna av tvivlet kanske, det inre mörkret?

best--supernatural--

Spoilervarning. När Sam kommer tillbaka (jo, det måste han ju och gör han direkt) är han inte hel. Han saknar det där som gör honom till Sam, känslorna. Han kommer tillbaka utan sin själ. Därefter handlar allt om att hitta ett sätt att leva med allt han gjort utan själen, när han gick över till den mörka sidan och trivdes rätt bra där. Också Castiel hanterar sina tvivel efter Guds frånvaro med att utforska mörkret. Och det är rätt mäktigt faktiskt.

Hur är det då med de där farhågorna om att serien passerat zenit? Jo, det har den kanske men det är fortfarande tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta för evigt. Typ. Mark Sheppard som demonfursten Crowley är briljant, Sam är för första gången intressant, Deans förtvivlade mörker når oanade djup och Misha Collins som Castiel är förstås fantastisk. Det enda jag egentligen saknar är mer Cass, mer himlastrider och mer inbördeskrig för änglar. Men det kanske vore en serie för sig.

Roligaste avsnittet är definitivt när de helt plötsligt befinner sig i inspelningen av ett program som heter Supernatural och de är huvudrollsinnehavarna Jared Padelecki och Jansen Ackles. Misha Collins är fantastiskt rolig som tvångsmässigt tweetande, uppmärksamhetstörstande birollsskådis.

Himlen börjar här

Aldrig, ens om jag försökte i tusen år, skulle jag kunna komma på en novembrigare bok än Himlen börjar här (trots alla blommor). Den är så bottenlöst förtvivlad, så fasansfullt hopplös och så mörk. Och så samtidigt full av liv.

himlen-borjar-harAnledningen till att jag inte läst den här boken förrän nu är faktiskt för en gångs skull inte ett utslag för min envishet eller fixa idé att jag inte kan gilla det hajpade. Det är för att jag trott att jag inte skulle ha klarat det. Och det skulle jag nog inte heller, för ett halvår sen. Men nu gör jag det, jag överlever. Förvisso grät jag hela tiden under läsningen. Fulgråt i fyra timmar (hej traumatiserade barn i min absoluta närhet!), malande, molande värk i bröstet. Och det är så värt det. För all klokhet Lennie besitter, allt hon pusslar ihop när hon försöker hålla ihop sig själv efter systern Baileys död. Allt hon hittar och förstår om den förlamande sorgen. Och jag sitter hela tiden och känner hur förlamande sorg verkligen är och hur för evigt döden är. För alltid! Det kan en ju inte greppa, jag kan det inte och det är nog det som gör att de sorger vi bär fortsätter att övermanna oss dag efter dag, år efter år.

Det är väldigt mörkt inne i den här boken och det gör ont. Men det finns något annat där också, något vackert och mysigt och fint. En kärlek som övervinner allt (som jag har hatat det uttrycket! Som när M dog och jag stod inför sanningen att min kärlek inte alls kunde föra honom tillbaka, att döden vann. Det är först på senare år som jag börjat kunna se det som att de minnen jag bär och för vidare efter femton år är beviset på att kärleken faktiskt i sanning övervinner döden. Ingen är död som är ihågkommen, inte på riktigt. Sen vet jag inte om det gör det lättare ändå, det är ju, som Lennie, eller om det är mormor, säger att det är ju inte minnena en vill ha – det är ju den där personen, på riktigt.) Och så Joe förstås, med ögonfransarna och passionen och lugnet mitt i känslostormarna. Honom kan en ju inte annat än älska. Eller Lennie själv, eller mormor, eller kärlekskranka morbrorn – det finns så mycket att älska med den här boken. Det är omöjligt att sluta helt enkelt.

HIMLEN BÖRJAR HÄR
Författare: Jandy Nelson
Förlag: Gilla böcker (2010)
Översättare: Ulla M. Danielsson, originaltitel: The sky is everywhere
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Beas bokhylla

Blogga för medmänsklighet

Ibland känns det väldigt mörkt och motigt. Ibland vinner inskränktheten och omedmänskligheten en liten seger, och så kan vi faktiskt inte ha det. Lördagen den 12 december tänker Kulturkollo göra ett försök att tända ljus för att fördriva i alla fall en liten smula av det där mörkret. Vi bjuder in till en bloggstafett i medmänsklighetens tecken och hoppas innerligt att vi blir väldigt, väldigt många. Jag kommer skriva en text här på Fiktiviteter och vill du också vara med så hittar du all information om anmälan och bloggstafetten här.

Mina hjältinnor

mina-hjaltinnor-eller-vad-jag-lart-mig-av-att-lasa-for-mycketMina hjältinnor. Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket tar sin utgångspunkt i ett samtal mellan författaren och hennes väninna. Där författaren förfäktar Catherine Earnshaws förträfflighet framför Jane Eyres. Där ska jag villigt erkänna att jag drar öronen åt mig lite grann. Få böcker har väckt en sån ilska (på gränsen till avsky faktiskt) som Svindlande höjder gjorde när jag läste den. Maken till osympatiska och obegripliga karaktärer liksom. Jag är fortfarande missnöjd med att inte fler förkylde sig på den där jäkla heden och dog i lungsjuka snabbare. Men nog om det kanske… Samantha Ellis börjar i alla fall i det där samtalet fundera över sina litterära hjältinnor och öppnar för en omläsning och möjligt omvärdering.

Jag gillar såna här böcker, om läsning och böcker och vad det gör med oss från barnsben. Lite för många kapitel handlar om karaktärer som jag inte har någon relation till, men jag kan strunta i de delarna eftersom Lizzie Bennet finns där och Anne Shirley, och Jane Eyre då.

Och hur landar hela Catherine vs Jane-frågan? Jo, i en omvärdering, en uppvärdering av Jane och en fortsatt kärlek till Catherine. Och en tankegång om att det är rätt onödigt att ställa dem emot varandra, att såväl Catherine som Jane behövs för att berika våra liv och lära oss något (den fiktiva världen är ju inte direkt nerlusad med envisa kvinnoförebilder, det är helt onödigt att tvinga sig att välja den ena eller den andra när en kan få gilla alla på olika sätt. Och till och med jag kan ju se att Catherne är något utöver det vanliga, någon att vara tacksam över). Det tycker jag är en väldigt sympatiskt slutsats och slutpunkt.

MINA HJÄLTINNOR: ELLER VAD JAG LÄRT MIG AV ATT LÄSA FÖR MYCKET
Författare: Samantha Ellis
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2015)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Köp den t.ex. här eller här.