Nora Webster

Å Nora. Som jag känner igen mig i din strävan, i din osäkerhet inför hur du borde tänka och vara, en osäkerhet som du gömmer bakom en rätt hård mask som kan verka ogenomtränglig för den som inte försöker ta sig igenom. Det är särskilt i ditt sätt att vara förälder som jag känner igen mig, som när du sitter där med din son och inte alls vet hur du bör bete dig som vuxen för att det ska vara bäst för honom, när du vill erbjuda den enkla utvägen men inser att det bara vore det bästa för dig. Det är så svårt att vara förälder när en lever så mycket i sitt eget huvud som du gör Nora, som jag också gör.

Och du bär en sorg vilket förklarar din självupptagenhet, men det står ju rätt klart och tydligt att du alltid varit sån. Jag älskar det här med att alla gillade din man, Maurice, bättre än de gillade dig, också din mor. Jag kan relatera till det på ett lika sorglöst sätt som du faktiskt, vissa människor är helt enkelt lättare att gilla än andra (och jag är andra precis som du).

En sak som jag tyvärr inte kan känna igen hos mig är den där bestämda beslutsamhet. När du skriver hotbrev till barnens skola och sätter dig upp mot överhetspersoner. Det skulle jag aldrig våga. Eller så skulle jag det om jag blev tvungen.

Du är en av de tuffaste människor jag känner, en inspiration. Att få lära känna dig och älska dig gör det lite lättare att älska också mig (ibland kanske det inte bara är ”folk” som föredrar min bättre hälft), för vilket jag är dig evigt tacksam. Verkligheten blir lite lättare att manövrera då.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
NORA WEBSTER
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Erik Andersson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken (och då inte bara om Nora): Och dagarna går…, Johannas deckarhörna.

Läs också gärna min kärleksförklaring till Colm Tóibín på Kulturkollo.[/su_note]