Aldrig, ens om jag försökte i tusen år, skulle jag kunna komma på en novembrigare bok än Himlen börjar här (trots alla blommor). Den är så bottenlöst förtvivlad, så fasansfullt hopplös och så mörk. Och så samtidigt full av liv.
Anledningen till att jag inte läst den här boken förrän nu är faktiskt för en gångs skull inte ett utslag för min envishet eller fixa idé att jag inte kan gilla det hajpade. Det är för att jag trott att jag inte skulle ha klarat det. Och det skulle jag nog inte heller, för ett halvår sen. Men nu gör jag det, jag överlever. Förvisso grät jag hela tiden under läsningen. Fulgråt i fyra timmar (hej traumatiserade barn i min absoluta närhet!), malande, molande värk i bröstet. Och det är så värt det. För all klokhet Lennie besitter, allt hon pusslar ihop när hon försöker hålla ihop sig själv efter systern Baileys död. Allt hon hittar och förstår om den förlamande sorgen. Och jag sitter hela tiden och känner hur förlamande sorg verkligen är och hur för evigt döden är. För alltid! Det kan en ju inte greppa, jag kan det inte och det är nog det som gör att de sorger vi bär fortsätter att övermanna oss dag efter dag, år efter år.
Det är väldigt mörkt inne i den här boken och det gör ont. Men det finns något annat där också, något vackert och mysigt och fint. En kärlek som övervinner allt (som jag har hatat det uttrycket! Som när M dog och jag stod inför sanningen att min kärlek inte alls kunde föra honom tillbaka, att döden vann. Det är först på senare år som jag börjat kunna se det som att de minnen jag bär och för vidare efter femton år är beviset på att kärleken faktiskt i sanning övervinner döden. Ingen är död som är ihågkommen, inte på riktigt. Sen vet jag inte om det gör det lättare ändå, det är ju, som Lennie, eller om det är mormor, säger att det är ju inte minnena en vill ha – det är ju den där personen, på riktigt.) Och så Joe förstås, med ögonfransarna och passionen och lugnet mitt i känslostormarna. Honom kan en ju inte annat än älska. Eller Lennie själv, eller mormor, eller kärlekskranka morbrorn – det finns så mycket att älska med den här boken. Det är omöjligt att sluta helt enkelt.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
HIMLEN BÖRJAR HÄR
Författare: Jandy Nelson
Förlag: Gilla böcker (2010)
Översättare: Ulla M. Danielsson, originaltitel: The sky is everywhere
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Beas bokhylla[/su_note]
Åh, vad fint skrivet. Tack för tips. Jag kollade genast på Storytel och där fanns den som e-bok. Har laddat ner. Vi får se när jag tar sats och läser.
Åh vad fint att jag kunde få tipsa om den, ta sats – den är så värd alla känslor den drar igång.
Älskade också den här boken! Inte lika mycket som jag älskade Nelsons Jag Ger Dig Solen, men har en känsla av att Himlen Börjar Här bara skulle bli ännu bättre vid en omläsning. Har liksom burit med mig den ett bra tag efter första läsningen.
Jag tror också att den skulle växa med en omläsning, för att en är beredd på det som händer och kan koncentrera sig på hur det händer.