Jag brukar alltid försöka hitta ett genomgripande tema för en seriesäsong. Säsong 5 av Supernatural handlade för mig främst om tvivel, och flera av de tidigare har handlat om fäder och brödraskap. Vad handlar då säsong 6 om? Det som är en av konsekvenserna av tvivlet kanske, det inre mörkret?
Spoilervarning. När Sam kommer tillbaka (jo, det måste han ju och gör han direkt) är han inte hel. Han saknar det där som gör honom till Sam, känslorna. Han kommer tillbaka utan sin själ. Därefter handlar allt om att hitta ett sätt att leva med allt han gjort utan själen, när han gick över till den mörka sidan och trivdes rätt bra där. Också Castiel hanterar sina tvivel efter Guds frånvaro med att utforska mörkret. Och det är rätt mäktigt faktiskt.
Hur är det då med de där farhågorna om att serien passerat zenit? Jo, det har den kanske men det är fortfarande tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta för evigt. Typ. Mark Sheppard som demonfursten Crowley är briljant, Sam är för första gången intressant, Deans förtvivlade mörker når oanade djup och Misha Collins som Castiel är förstås fantastisk. Det enda jag egentligen saknar är mer Cass, mer himlastrider och mer inbördeskrig för änglar. Men det kanske vore en serie för sig.
Roligaste avsnittet är definitivt när de helt plötsligt befinner sig i inspelningen av ett program som heter Supernatural och de är huvudrollsinnehavarna Jared Padelecki och Jansen Ackles. Misha Collins är fantastiskt rolig som tvångsmässigt tweetande, uppmärksamhetstörstande birollsskådis.
Och det är ju just humorn som gör hela serien så underbart bra för mig. Att man ibland mellan allt det nattsvarta tillåts skratta så tårarna rinner. Och jag älskar dessutom när folk har självdistans nog att driva med sig själva, och faktiskt verka uppskatta att göra det också. 🙂
Jag håller med. Självdistans och humor är livsviktigt för en sån här tv-serie, utan den skulle det snabbt bli (ofrivilligt) parodiskt och outhärdligt att se.