Röta

rotaJag har svårt att skriva om Röta. För att jag tycker om men ändå inte fastnar, för att jag nog skummade lite väl mycket på slutet när jag tappade intresset. För att det är en mellanbok (på alla sätt och vis kanske, mitt inne i en trilogi).

Jag tyckte om Odinsbarn för att jag tyckte om Hirka, och Rime, tillsammans. Jag gillade världen och hur den revs ner, det oklara, otydliga och oenkla. Sen fanns det saker som låg och gnagde, som det som Eli skrev om, men som jag lyckades hålla ifrån mig. Det som är intressant är att jag trodde att jag skulle gilla Röta än mer eftersom den tog berättelsen till nutid och då kunde ställa alla de där frågorna om utanförskap som är så aktuella idag. Och det gör den också, till en början. När Hirka lever som papperslös flykting i ett ingenmansland gör hon det på ett sätt som verkligen synliggör det orimliga i hela vår världsordning. Fiktionen blir otäckt lik verkligheten.

Efter en stund inser jag dock att jag, chockerande nog (jag som inte gillar fantasy), föredrar Hirka i hittepåvärlden. Och så ser jag att jag inte riktigt känner Hirka trots allt, och Rime kvittar mig lika när han är på egen hand. Den enda som egentligen intresserar mig på riktigt är Hirkas korp och det han blir. Där och då kommer den där oenkla in igen. Inget är som vi och Hirka tror, allt kan omförhandlas. Allt måste omförhandlas. I den fiktiva världen och i den här.

RÖTA
Författare: Siri Pettersen
Förlag: B. Wahlströms (2015)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: Ravneringene 2: Råta
Del 2 i serien Korpringarna. Del 1: Odinsbarn
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.