Som jag har gråtit den här hösten, och i somras och våras. Det är väl inte så jag borde inleda ett inlägg när det ska handla om en av 30 bra saker med 2015. Men jag kan inte se förbi världsläget och tillståndet i nationen. Och så fanns där några veckor när jag faktiskt grät glada tårar, lättade. När det vände. En liten stund.
Jag har gråtit över döda barn i Medelhavet. Jag har gråtit över folk som inte tycker att vi ska hjälpa människor som äger mobiltelefon när det inte är fattigdom utan krig och död de flyr. Jag har gråtit över politiker och debattörer. Jag har gråtit i frustration över att inte ha mer att erbjuda människor jag möter i mitt jobb. Jag gråter rätt ofta när jag tänker på att det finns de, ganska många som inte ser att det är just människor som flyr hit.
Sommaren och början på hösten var på gränsen till outhärdlig, minns ni det? Det blev bara värre och värre och mer fördömande och småsint där ute, tills Alan. Men när han blev en symbol för alla dem som dött före honom, som fortfarande dör, hände någonting. En dag i september när jag trots allt tittade in på twitter igen hade något hänt. Helt plötsligt fanns där andra röster, starka röster. Medmänsklighet. Det var som att det äntligen gick att andas igen.
Sen kom oktober. Sen kom mord på en skola, brända flyktingboenden och terroristdåd. Och så tyckte fler att vi borde stänga gränserna och så tyckte politikerna det och så tyckte debattörerna det. Höstmörker. Men ändå inte längre lika ensamt, det finns så många som vill något annat, något mänskligt.
Jag har brottats en del med det småttiga i att skriva om böcker och fiktion och inte alls skriva om världsläget särskilt ofta. Det känns ibland som att jag smiter undan ett ansvar när jag inte reagerar på min egen plattform. Men litegrann har jag kommit till ro med att jag skriver en långsammare reaktion. Allt jag väljer att läsa baseras på vem jag är och hur jag mår i världen. Det jag skriver bottnar i min världssyn och mer orkar jag inte kräva av mig själv just nu. Sen är det ett faktum som jag insåg den där förfärliga veckan när ett blivande flyktingboende i min kommun brann samtidigt som Paris, att anledningen till att jag verkligen grävt ner mig i fiktion i år är att jag inte klarar av verkligheten. Jag förstår inte det som händer, jag förstår inte hur jag ska hantera det utan att gå sönder. Så jag flyr. Det är kanske inte bra, definitivt inte konstruktivt, men jag tänker att jag kommer ut när hjärnan processat allt. Då kanske jag orkar med verkligheten igen. Fiktionen är mitt redskap för överlevnad just nu, det skriver jag om här, kanske skriver jag mig ur min samhälleliga depression så småningom…
Nej, det blev inte alls någon glad text det här, hur skulle det kunna bli det… Men det fina i det hemska är att de där veckorna kom och att det trots allt inte känns riktigt lika hopplöst längre.
Du satte ord på mina tankar detta året.
Precis så. Kan verkligen känna igen mig. Jag gör vad jag behöver för att hjälpa mig själv och jag gör vad jag kan för att hjälpa andra.
Det är det enda en kan göra, och dessutom är det väldigt fint när en landar i att det bästa är att göra något i det lilla för att förändra det stora.
Känner igen mig typ outhärdligt mycket i det du beskriver. Tycker också att det är så hemskt hur mycket makt media har i om människan bryr sig eller inte.
Okunskap är ändå människans största hot, och då litteratur sprider galet mycket kunskap så är din insats kanske större än du tror.
Det är sant, kunskap (och kanske framförallt empatisk förmåga) kan en tillskansa sig och öva upp och det finns få bättre sätt att göra det på än att läsa och prata om det som lästs.