Medmänsklighet och mänsklighet

Jag har tänkt väldigt mycket inför det här inlägget. Hur ska jag kunna rymma så mycket ljus i en enda text att det tar ut allt det här mörkret? Sen insåg jag förstås att jag tänker fel. Ett ljus i mörkret är inte allt ljus i mörkret, det är ett ljus som tillsammans med andra gör det hela lite mer uthärdligt. Min inläggsserie 30 bra saker vill gärna vara ett litet, eller kanske 30 pyttesmå, ljus i det där mörkret som ibland känns svårt att fördriva. Där skriver jag om små och stora saker som betytt mycket för mig under året. Det är också en insats, om än i det lilla. Och just det lilla och vardagliga tänker jag är viktigt.

Det här är en bokblogg varför jag sällan skriver om verkliga människor, annat än författare och då bara sekundärt. Men i verkligheten är det allra viktigaste den där blicken av samförstånd, de där människorna en kan ösa ur sig all sin desperation inför när en inte kan förstå vad som egentligen händer med världen. Det är den lilla handen som håller min och kräver förklaringar och solidaritet (mina barn gör det, jag hoppas på att det är en universell barngrej för då finns det hopp). Det är viktigast.

Men jag kan inte låta bli att tycka att förebilder i fiktiv form också är viktigt. Som Jonathan Lejonhjärta som offrar allt för att vi människor måste det om vi inte bara vill reduceras till små lortar. Som Gwen Cooper som kämpar för att behålla sin mänsklighet i Torchwood: Children of earth, när utomjordingarna kommer och skapar vi mot dem. Som Bamse och alla de där andra som faktiskt finns att hitta om en letar.

Jag tjatar ofta om Janne Tellers Om det var krig i Norden, och jag fortsätter. Jag vägrar att tro att någon som läser den kan förbli oberörd, kan inte vilja hjälpa, kan fortsätta skilja vi från dom. Den annonseras som ungdomsbok och den läses i skoluppsättning, men jag tror ju som sagt att barn och unga har det där djupare rotat i sig än vad vuxna har. Det är vi vuxna som borde läsa (också), i arbetsplatsuppsättningar.

På slutet har jag också tänkt mycket på två personer, inte människor, som menar att mänskligheten är och har något speciellt, något värt att försvara. Den ena är ängeln Castiel i Supernatural som ger upp ganska mycket (dagens underdrift, han ger upp allt) för människorna (eller en specifik människa egentligen, men det är det där mänskliga bandet, vänskapen, kärleken som han och Dean delar som får honom att inse vad han måste göra) och den fria viljan, och tycker att det är värt det. Den andra och främste förkämpen för mänskligheten är naturligtvis Doktorn i Doctor Who. Han som uttryckligen säger, ofta, att vi är värda att försvara. Han som skulle gå i döden för att inte bara försvara oss som individer utan också det där som gör oss mänskliga. Jag kan inte låta bli att tänka att han skulle förtvivla nu, när så mycket av det där mänskliga, det medmänskliga, skalats bort. Men kanske skulle han tycka att det var utanverk, kanske skulle han se in i våra djup och upptäcka glöden där. Kampviljan och solidariteten och viljan att hjälpa. Kanske skulle han kunna skymta den. Kanske är det det vi också måste försöka se hos varandra.

Jag måste bli bättre på att se alla goda exempel, alla de där blickarna i samförstånd, leendena, händerna som håller andra händer. Jag tror att jag ska börja skriva en lista över såna saker, varje kväll innan jag ska sova. Det kan vara enda vägen ur den politiska depressionens och omedmänsklighetens mörker. Att tända ljusen för att få syn på alla andra ljus. Jag vill tro att det finns många där ute. Oändligt många.

Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett för värme, trygghet och medmänsklighet. Alla deltagare hittar du här.

10 tankar på “Medmänsklighet och mänsklighet”

  1. Det finns så mycket att vara tacksam för och jag säger det igen och igen. Allt detta är gratis också. Se en vacker soluppgång, se hur det snöar, gräset som är så skirt och grönt, juleljusen som tindrar så fint i varje hus. Jag kan gå och äta och göra saker som jag själv vill. Jag ligger inte som ett ungt paket i en sjuksäng och väntar på att döden ska komma om många år till. Jag kan läsa din fina text och ta till mig det du vill säga … kan det bli bättre 🙂 /kram

    Svara
    • Förmågan att orka se allt det där, det vackra och hoppfulla i vardagen, är något av det viktigaste vi har. Men å så svårt ibland, jag tror i alla fall jag måste bli bättre på att öva på det.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.