Min kärlekshistoria med Virginia Woolf är kanske lite märklig? Det var det där med att jag läste och såg Timmarna och insåg att hon var någon som stod mig nära.
I våras ägnade jag en hel vecka åt Virginia här på bloggen, men vår bekantskap gick djupare än så förstås. Jag umgicks med henne under stora delar av vintern, när jag läste Mot fyren (världens vackraste bok?), Vanessa & Virginia och när jag skrev fram den där veckans inlägg. Och hon känns fortfarande som en bundsförvant, så klok…
Nu börjar jag känna mig oemotståndligt sugen på att kasta mig in i hennes värld igen. Orlando ligger på sängbordet och väntar på sin tur, och jag känner att den nog kommer under julledigheten. Och då ska jag läsa långsamt, några sidor om dagen, ett kapitel här och ett där. För det är så hon skriver, krävande och så fantastiskt belönande när en ger sig hän.
