Supernatural, säsong 8

Men vad ska jag nu göra med mitt liv?

Nu har jag avslutat säsong 8 av Supernatural och har därmed sett alla avsnitt som finns på netflix. Känslan är dubbel (varför jag valt att illustrera dagens inlägg med Castiel i hans yttersta förtvivlan från säsong 5, min sorg är inte riktigt lika djup ;-)). Det är onekligen skönt, befriande rent utav, att vara igenom och ute på andra sidan, å andra sidan saknar jag redan nu att få sjunka in i den där världen av änglar och demoner…

Åttonde säsongen är (liksom den sjunde) i ärlighetens namn rät seg. Inte dålig men inte heller lika bra som när serien var som allra bäst (säsong 4 och 5). Det finns fortfarande riktigt bra stunder mellan bröderna, som jag nu bryr mig smärtsamt mycket om, det finns historier som måste berättas (jag är riktigt förtjust i hela den här Men of letters-grejen och allt den för med sig), platser att besöka (hur snyggt rent visuellt är inte skärselden/purgatory?) och personer att möta. Felicia Day är tillbaka och som hon är tillbaka. Jag älskar henne! När hon är med behöver jag inte Castiel (nästan).

Och äntligen börjar de använda Mark Sheppards Crowley som han (och serien) förtjänar, han är så bra och så härligt diabolisk.

Slutet är lite fantastiskt och det gör förstås den här påtvingade vilan jobbig. Samtidigt tror jag att det är dags. Vi behöver en liten paus. Förhoppningsvis fyller netflix på med en säsong till framåt säg februari…

2 tankar på “Supernatural, säsong 8”

    • Den är som tortyr den där väntan. Det är ju en sak att bestämma sig för att ta en paus för att man vill och då veta att en kan ta upp tittande när som helst. Jag kan ha panikköpt säsong 9 på dvd…

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.