52 bra saker: Ljudböcker!

Jag älskar verkligen att bli motbevisad och överraskad! 

Jag har testat ljudböcker några gånger. En gång, med Maskarna på Carmine Street, gick det bra, men alla andra gånger har det misslyckats kapitalt. Jag har tappat tråden, koncentrationen eller somnat. Och ändå slogs jag för några veckor sen av tanken att jag borde testa igen, att jag borde skaffa en sån där tjänst där man får lyssna obegränsat och se om det ändå inte kunde vara något för mig. Ingen form av bok får ju undkomma mig liksom. Så jag skaffade och testade, och fastnade direkt. Jag insåg att jag nog försökt med fel böcker tidigare…

Så nu lyssnar jag när jag inte orkar läsa själv, när jag går till och från jobbet, när jag tränar. Och jag har bestämt att jag bara får lyssna på sånt som inte ingår i någon utmaning, inte kan vara bra att ha läst i jobbet, inte för några krav med sig alls. Bara kravlöst, fluffigt, avkopplingslyssnande. Just nu läser jag en ungdomsbok med relativt ansträngd handling, bara för att jag kan. Jag älskar det!

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Gånglåt

ganglatOch så finns de där igen då, de där kvinnorna som ingen plats får ta. De där människorna som inte lyssnas på för att de ingenting säger och som utsocknes tror inte har något att komma med bara därför. De tysta, bistra, kantiga glesbygdssjälarna som är så få förunnat att skildra bra. Och återigen är det Elin Olofsson som gör det. Och som hon gör det!

Jag tyckte om Till flickorna i sjön men upplevde inte att den nådde riktigt ända fram till Då tänker jag på Sigrid, i alla fall inte på sättet den drabbade mig. Sigrid var en stor fet smäll i ansiktet för att den handlade om mig och de mina, det är orättvist att jämföra någon annan bok med den med tanke på sättet den gick rakt in. Men Gånglåt är också där, ända framme hos mig, ända längst där inne.

Jag älskar egentligen alla trådarna i den här väven. Jenny och hennes sökande efter det där som ska bestämma vad hon ska göra med sitt liv, Sonjas kamp för att komma undan självföraktet och sorgen för allt hon gjort, Nancybeth som vill bort från minnet av allt det hon inte gjorde, Harpan och hans björnjakt, Joakims arga saknad, Sture, och så Gun-Britt. Kanske är det Gun-Britt som känns mest? Hennes ihopbitna tänder och övertygelse om att allt går att lösa med hårt jobb. Och så systrarna som munhuggs och slåss utifrån regler de gjort upp i barndomen, som nog inte skulle överleva utan kampen, som nog uttrycker sin kärlek genom den. Allt det outsagda, allt som är försent.

Och det kanske är det vackraste med den här boken, att den berättar om det där som är försent utan att skönmåla eller släta över. Vissa saker är försent sen länge, det gör jäkligt ont men det är bara att kämpa vidare. Framåt. Livet är inte så tillrättalagt och vackert som vi kanske skulle vilja. Annat än stundtals.

GÅNGLÅT
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Ännu mera vego

annu-mera-vegoJag är inte vegetarian, men jag gillar vegetarisk mat, har jag upptäckt de senaste åren. Det har blivit så att jag äter mindre och mindre kött och mer och mer bönor, grönsaker och sånt. Men det är inte helt lätt att veta hur man använder allt det där spännande men obekant. Vad har man bovete till, vad är gott med svarta bönor – alla dessa frågor. För att navigera använder jag kokböcker, och så letar jag nya favoriträtter förstås. Min favoriträtt i dagsläget är en svampcanneloni från Mera vego, en osannolik sak för något år sen då jag länge levt i villfarelsen att jag inte gillar svamp… Nu finns en ny bok av Sara Ask och Lisa Bjärbo att provlaga.

Som helhet är den här boken lika snygg som den förra, den är inspirerande och en fröjd att bläddra runt i. Den är bra för mig som nybörjare eftersom den förklarar grundläggande saker, möjligen är det väldigt många ingredienser att köpa till vissa recept men vana vegolagare har kanske mycket hemma redan… Jag har svårt att få tag på vissa ingredienser men det säger nog mer om vådan av att bo bortom stan än om boken.

Det här har jag testat:

Indisk kikärtscurry: god, allt med kikärter blir ju gott! Kanske lite tam men det kan ju bero på den som faktiskt kryddar 😉 Upptäckte att jag visst älskar rostad kokos också…

Potatisvåfflor: när barnen (som typ bara äter och älskar våfflor) utropar att ”det här är ju godare än vanliga våfflor” då har såväl kokboksförfattare som hemmakock gjort något rätt. Jag kommer aldrig mer göra någon annan sorts våfflor.

Hummussallad: det här var en sån där rätt där jag inte fick tag på allt som skulle vara i utan fick fantisera lite byten själv. Men det blev väldigt, väldigt gott. Och det berodde inte bara på att allt blir gott med kikärter.

Spenatbörek: rätt pilligt att göra men så värt det. Goda knyten (potatis, spenat, feta mm i filodeg), god yoghurtsås och god mandelröra med paprika – mycket gott helt enkelt.

Jag har hur mycket som helst som står på tur att laga ur den här boken och en hel del jag lagar och lagar om ur den förra. Det finns nog hopp om att jag också ska lära mig att kombinera rätt saker på egen hand längre fram. Om jag bara får öva och inspireras lite till först.

ÄNNU MERA VEGO
Författare: Lisa Bjärbo och Sara Ask
Förlag: Ordfront (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Hjälp jag har fått en muminmugg!

Jag har förärats en muminmugg. En oerhört generös och fin gåva som jag är mycket tacksam för. Problemet är bara att en muminmugg naturligtvis inte kan bo ensam i skåpet med penguinmuggarna. Mumin och pingvin är inte samma djur och jag är osäker på om de kan tala med varandra. Det måste jag naturligtvis göra något åt. Det kan bli dyrt det här…

The Silent land

Först är där två minuters läsning om perfekta skidspår och orörd snö. Sen kommer lavinen och ligga instängd under massorna och inte kunna röra sig, sen kommer allt det andra. Och jag tänker inte berätta vad allt det andra är. Ni får lita på mig när jag säger att det här är en bok ni bör läsa. Eller inte.

Jag är väldigt ambivalent när det kommer till om jag ska rekommendera den här boken för läsning. Den är fantastisk. Men den är också 247 sidor ren ångest. Alltså inte sån där ångest man kan prata om som egentligen är oro eller olust. Den här boken väcker andra saker, djupare reaktioner, ångest på riktigt. Pressen över bröstet, inuti bröstet och oförmågan att komma ihåg hur man andas. Ni vet. Eller förhoppningsvis inte.

Om du är en sån som är rädd för instängdhet, för döden, för livet och allt det där som är så stort att det är ogreppbart. Om du är en sån som kan gå vilse i existentiella grubblerier. Då kanske du inte ska läsa den här boken. Eller så ska du det, kanske är det just du som ska det? Jag är en sån och jag överlevde, och jag ångrar mig inte. Tror jag.

THE SILENT LAND
Författare: Graham Joyce
Förlag: Gollancz fiction (2010)
Köp den t.ex. här eller här.

You’re never weird on the internet (almost)

youre-never-weird-on-the-internet-almost-a-memoirJag utnämnde Felica Day till ”årets återseende” i min årsbästalista på Kulturkollo och proklamerade samtidigt att jag är lite kär i henne. Och det är sant, jag älskar Felicia Day – allt med henne! Hon är klok, smart, rolig, innovativ och alldeles, alldeles underbar. Men mest av allt älskar jag henne för att hon är så inspirerande, för att hon predikar allas vår rätt att vara precis som vi är. Att läsa hennes bok som den allra första på ett nytt år är en fenomenalt bra idé.

I You’re never weird on the internet (almost) berättar Felicia Day hela berättelsen från att hon hemskolades som barn, av medelklasshippieskäl, till gamergate för något år sen. Men mest av allt berättar hon om hur hon blev ett internetfenomen med sin serie The guild (som jag måste se trots att jag inte kan gamervärlden alls). Och det är välskrivet, roligt, rivigt, drivet. Och så blir jag så glad då jag upptäcker att Felicia, som jag gillat i rätt många år nu, är ganska lik mig. Vi faller ner i våra passioner, jag skulle lätt ha kunnat fastna i att spela World of warcraft dygnet runt i två år, om jag inte fastnat för andra saker. Jag är ändå människan som enbart lyssnade på Whiter shades of pale på repeat under tre månader när jag slutskrev min avhandling. Jag är människan som ser fem säsonger av en serie på tre månader och samtidigt läser 29 böcker, jobbar heltid och är någon sorts förälder. Och det är inte dåligt. Det kanske inte är den allra bästa grunden för ett föräldraskap, men det är mitt. Och det är ok. För det säger Felicia Day. Typ.

YOU’RE NEVER WEIRD ON THE INTERNET (ALMOST)
Författare: Felicia Day
Förlag: Touchstone (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Burken

BurkenDet är ju så att jag har en hel del böcker här hemma… Och olästa böcker hemma är en rikedom det fortsätter jag att mena, som ett eget bibliotek eller en bokhandel att besöka precis när du behöver en ny bok, och utan att gå ut eller betala för det. Men det är ju bra att någon gång börja läsa och pausa påfyllandet också. Nu är det dags för det.

I år tänker jag göra en allvarlig insats för att minska hyllvärmarantalet här hemma. Tanken är att jag får köpa max en ny bok per tre utlästa hyllvärmare. Jag ska prioritera hyllvärmare framför låneböcker och nyutgivet. Och det kommer inte bli tråkigt alls för jag har så galet mycket bra som står här hemma och väntar på mig. Problemet är mer i vilken ordning jag ska läsa dem. Också där har jag förstås en lösning och de gånger när jag inte kan bestämma mig har jag en burk till hjälp. I den finns titlarna på de flesta av mina hyllvärmare, bara en dragning bort. Ibland är jag himla finurlig om jag får säga det själv 😉

Agents of S.H.I.E.L.D, säsong 2

Det var länge sen jag såg en så väl sammanhållen och genombra seriesäsong som denna andra av Agents of S.H.I.E.L.D Säsong ett var också bra, men riktigt fenomenal blev den inte förrän efter att det som hände i filmen Captain America: Winter soldier hade hänt, i avsnittet Turn, turn, turn. Efter det har kvaliteten varit hög och jämn.

Allra mest tycker jag om det faktum att skaparna av serien är så orädda för att gå över gränsen. Pur ondska, redig galenskap, ingenting värjer de för och det gör det här så bra. Att våga skriva en roll som den Kyle McLachlan har är rent mod, och så bra det blir när en så bra skådespelare får ett sånt material att jobba med (och det måste ha varit som julafton för honom att läsa manus).

Det finns mycket annat som är roligt också (för mycket av det som är bra här är roligt), i det lilla. Som de där små blinkningarna från i övrigt rätt stela Phil Coulson och Leo Fitz (jag älskar Leo Fitz och Iain De Caesteckers förmåga att leverera sarkasm och känslighet!).

Relationerna fördjupas och också här finns det några riktiga favoriter. Som allt runt Skye. Hennes far och dotter-liknande relation med Coulson sätts på prov när hennes riktiga föräldrar kommer in i spelet. Och vilka föräldrar det är…

Wards ”utveckling” är av det riktigt psykopatiska slaget vilket förstås älskas. Herregud så oerhört otrevligt obehaglig han är! Och ändå…

Det finns mycket att tycka om med andra säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D. Min enda oro inför framtiden är hur sjutton de ska lyckas toppa det här till säsong tre (som just nu visas på kanal 9 och ska ses ikapp så snart som möjligt). Den som lever får se.