Gånglåt

Och så finns de där igen då, de där kvinnorna som ingen plats får ta. De där människorna som inte lyssnas på för att de ingenting säger och som utsocknes tror inte har något att komma med bara därför. De tysta, bistra, kantiga glesbygdssjälarna som är så få förunnat att skildra bra. Och återigen är det Elin Olofsson som gör det. Och som hon gör det!

Jag tyckte om Till flickorna i sjön men upplevde inte att den nådde riktigt ända fram till Då tänker jag på Sigrid, i alla fall inte på sättet den drabbade mig. Sigrid var en stor fet smäll i ansiktet för att den handlade om mig och de mina, det är orättvist att jämföra någon annan bok med den med tanke på sättet den gick rakt in. Men Gånglåt är också där, ända framme hos mig, ända längst där inne.

Jag älskar egentligen alla trådarna i den här väven. Jenny och hennes sökande efter det där som ska bestämma vad hon ska göra med sitt liv, Sonjas kamp för att komma undan självföraktet och sorgen för allt hon gjort, Nancybeth som vill bort från minnet av allt det hon inte gjorde, Harpan och hans björnjakt, Joakims arga saknad, Sture, och så Gun-Britt. Kanske är det Gun-Britt som känns mest? Hennes ihopbitna tänder och övertygelse om att allt går att lösa med hårt jobb. Och så systrarna som munhuggs och slåss utifrån regler de gjort upp i barndomen, som nog inte skulle överleva utan kampen, som nog uttrycker sin kärlek genom den. Allt det outsagda, allt som är försent.

Och det kanske är det vackraste med den här boken, att den berättar om det där som är försent utan att skönmåla eller släta över. Vissa saker är försent sen länge, det gör jäkligt ont men det är bara att kämpa vidare. Framåt. Livet är inte så tillrättalagt och vackert som vi kanske skulle vilja. Annat än stundtals.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
GÅNGLÅT
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]