Can you keep a secret?

Så har jag läst min allra första Kinsella-bok. Och det känns faktiskt lite skönt att jag inte tyckte så ofantligt mycket om den. Jag börjar ju annars bli lite orolig för mig själv, som läser historisk romantik, chick lit och gudvetallt. Ska inte jag vara den där som läser fiktivt mörker svartare än mörkret? 

Men en av feelgood-drottningarna alltså och det var som sagt sådär. Jag har i och för sig lyssnat på ljudboken så känslan av att huvudpersonen är mer än lovligt trög och lite dum i huvudet (hur korttänkt och spånig får man vara med ett sånt jobb egentligen?) kan bero på uppläsningen (som jag annars tycker är väldigt bra). Storyn är lite långsökt förstås, Emma hamnar bredvid främmande man på flyget, flyget drabbas av turbulens, Emma blir livrädd och berättar tvångsmässigt alla sina hemligheter för mannen. Främmande mannen visar sig sedan, naturligtvis, vara Emmas chef. Och så vidare.

Emma är som sagt lite väl trög, hennes kusin är vidrig, föräldrarna korttänkta, Jack är rätt trist där han nog är menad att vara Mr Darcy-hemlighetsfull. Emmas ena lägenhetskompis är lika vidrig som kusinen och dessutom spritt språngande galen. Det finns inte många att tycka om här och det är lite synd.

Jag har säkert valt fel Kinsella, Lotta har till exempel läst och skrivit om många andra som ska var bra och det kan mycket väl hända att jag testar vidare längre fram. Men just nu känns det bra att jag inte sväljer vilken måbraläsning som helst utan urskiljning. Kanske är det dags att gå in i mörkret igen. Sa hon och började lyssna på en modern Jane Austen-variation med glassigt omslag…

CAN YOU KEEP A SECRET
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: H. F Howes (2006)
Inläsare: Gracie Thomas

52 bra saker: enkäter

Vet ni, jag tänker inte ägna ett till sånt här inlägg åt att “det är rätt tungt just nu men snart blir det ljusare”. Jag går direkt på en bra liten grej som alltid får mig på bättre blogghumör – enkäter. Eller blogghumör och blogghumör, jag gillar dem i verkligheten också. Något av det bästa jag kan få med posten är en sån där riktigt tjock undersökning från SIFO 😉 

Helena återanvände i veckan en av mina riktigt gamla enkäter (den första att publiceras på hennes fenomenala blogg Dark places) och jag gör detsamma (galet hög igenkänning på det där med att fylla i Mina vänner-böcker själv (och som andra) förresten):

I dag:

… läser jag: nog ut Bad feminist av Roxane Gay. Tycker väldigt, väldigt mycket om den. Väldigt mycket. Skriva om den kommer jag att göra 8 mars.

… gör jag: inte många knop. Det har varit en lång arbetsvecka och än är den inte slut. Kvällen tillbringas med barn, filmmys och chips.

… ser jag: Filmmysfilm som jag inte får välja själv och kanske något Supernatural-avsnitt med maken (han är på säsong 5 och jag sympatitittar helt utan känsla för egen vinning, det är inte alls så att jag tvingat honom att återuppta tittandet nu sen jag köpt alla säsonger som försvann från Netflix 😉 )

…längtar jag efter: vårvärme, ännu fler kvittrande fåglar och en katt som låter mig sova om nätterna…

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Everything, everything

everything-everythingEverything, everything är en bok jag skaffade för att den var med bland de där bästa från 2015 på Goodreads. För att sånt alltid gör mig nyfiken. Och så handlar den om en tjej som inte kan lämna huset på grund av en ovanlig och livsfarlig sjukdom. Skrämmande, och lite hemligt lockande (tänk att inte behöva hantera folk och verklighet hela dagarna). Men när jag läser boken visar det sig bara vara väldigt sorgligt. Hur Madeleine inte kan låta sig själv drömma och hoppas på någonting eftersom hon vet att hon aldrig någonsin kommer ut. Hon kan bara umgås med sin mamma och sin sköterska, för evigt. Jag fattar inte ens hur hon kan läsa så många böcker, det räcker ju inte att leva genom dem, de kräver ju att man lever dem!

När Madeleine blir kär i grannkillen blir det smärtsamt så riktigt och när det sen händer andra saker som jag inte kan avslöja så blir det rent ut sagt outhärdligt. Eller det borde vara det. Intellektuellt är det jobbigt att läsa om Madeleine och hennes liv, känslomässigt når det inte riktigt in. Jag tror att det handlar om karaktärsdjup eller något. Jag får inget grepp om mamman, om Ollie eller egentligen om Madeleine heller. De undgår mig allihop. Jag gillar Everything, everything, men den hade kunnat vara så mycket bättre, den hade kunnat dröja sig kvar.

EVERYTHING, EVERYTHING
Författare: Nicola Yoon
Förlag: Corgi (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Sju minuter över midnatt (trots allt)

Det finns en scen i filmen Ömhetsbevis, där Debra Wingers rollkaraktär tar farväl av sina barn. Hon är sjuk i cancer och vet att det här är den allra sista gången. Den scenen hade sönder mig när jag såg den som, vad kan jag ha varit, 15-åring. Redan då lyste den så tydligt som den yttersta skräcken, att veta att man ska dö och säga farväl, till sina barn. Jag minns den som den allra första fiktiva händelse som fick mig att gråta otröstligt i timmar, den bet sig fast och sitter där fortfarande.

Sen kom AIDS-skildringarna, cancerskildringarna, jag har läst och sett så många. Har gråtit så mycket. Och jag kan inte riktigt förklara den där besattheten, kanske är den allmänmänsklig, kanske sökte jag det som skrämmer mest, kanske behövde jag bara få gråta ur mig sånt jag inte klarade att få ut på egen hand. Idag är det annorlunda. De senaste åren har jag utvecklat en överkänslighet mot cancer i fiktiv form på grund av allt det icke-fiktiva.

Sommaren 2011 läste jag Maria Fagerbergs fantastiska Svart dam (missa inte Helenas text om skräckdimensionen i Svart dam) och såhär skrev jag då i min recension:

Den helgen när jag läste den här boken var jag på bröllop, besökte en släkting som väntar på besked om hur mörk hennes cancerdiagnos egentligen är och lämnade sen mina barn i en annan stad för att åka hem och jobba. Livet, döden, lyckan och avskedet. Man blir lite känslig, lite skörare och lättare att nå innanför huden på. Och den kvällen när jag kom hem valde jag alltså att läsa Maria Fagerbergs übermörka Svart dam…

När jag läste recensionen inför att länka in den i det här inlägget stannade mitt hjärta ett litet ögonblick. Jag visste att jag läste boken efter besöket hos min svägerska, jag visste inte att det var mer än så, att två av de människor som nämns i texten är borta idag… Jag var svartsynt orolig för att det skulle sluta illa för Sussie (och det gjorde det, hon gick bort mindre än ett år senare) men jag misstänkte aldrig att livet skulle ha något annat än bra saker i beredskap för Johanna som gifte sig den helgen. Förra våren somnade hon in och lämnade två barn i mina barns ålder kvar. Jag var inte mer än bekant men att det var möjligt att hon kunde dö påverkade mig hela förra året och fortfarande. Det kommer alltid påverka mig tror jag. Ingen av de här senaste årens sorger är egentligen mina, många andra har stått så mycket närmare, men de har ändå varit mina att hantera. Mina barn har förlorat en faster, mina barn har lärt sig att mammor kan dö. Det allra svåraste har trängt sig in i våra liv, så sjukt oinbjudet och omöjligt att mota bort.

sju-minuter-over-midnattNär jag lånade hem Sju minuter över midnatt visste jag inte att det fanns cancer däri, kanske hade jag inte plockat ner den ur bokhyllan få. Det hade varit synd.

Tursamt nog inleds också boken med ett citat från Hilary Mantel (ur An experiment in love), så att jag ska vara fast från början:
“Det sägs att man bara är ung en gång, men håller det inte på väldigt länge? Flera år mer än vad man står ut med.”

Sju minuter till midnatt tar tag i de allra värsta frågorna, de om skuld och skam och sorgen som är det sorgen måste vara och inte det där som alla tror att den bör vara. Och allt det är den ur barnets synvinkel, hela tiden med bara barnets bästa i åtanke. Och det är så väldigt vackert. Om mina barn vore lite större skulle jag läsa den här boken för dem, om jag trodde mig vara i stånd att läsa den högt utan att bryta ihop (vilket jag pinsamt nog inte klarade när vi läste Bröderna Lejonhjärta). Jag kommer sätta den i deras händer när de blir lite äldre. Och när de har läst den ska de prata om den, med varandra, med mig, med alla de vill. Det är en oerhört smärtsam bok att läsa, men där finns tröst. Djupt därinne och på slutet, när allt är som allra mörkast, då kan man möta sitt eget monster. Och där finns trösten. Också.

Sju minuter över midnatt är en fantastisk bok. Och än mer fantastisk och rörande blir den när man läser författarens förord och inser att boken från början var en idé från författarinnan Siobahn Dowd, en idé hon inte hann förverkliga och skriva innan hon själv gick bort i bröstcancer 47 år gammal 2007. Det finns så mycket sorg i den här boken och när den snart blir film kommer jag nog inte orka se den, men jag hoppas många andra orkar och blir starkare av upplevelsen.

SJU MINUTER ÖVER MIDNATT
Författare: Patrick Ness (illustrerad av Jim Kay)
Förlag: B. Wahlström (2012)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: A monster calls
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver

En riktigt fånig bokserie

Spoilervarning för de tre första delarna i Kiera Cass The Selection-serie!

Bok ett: Å vad det här är fånigt, utomordentligt fånigt till och med. America (jodå, hon heter så) Singer väljs ut bland landets alla 16-åringar (eller om de är 17…) att ingå i det jippo som ska leda till att prins Maxen hittar sin blivande drottning. Som en sorts hungerspel, men med en väldigt amerikansk uppfattning om kärlek i potten istället för överlevnad. Det är precis så fånigt som det låter. Och värre blir det av att America naturligtvis redan är kär i en (oerhört irriterande och självcentrerad) kille därhemma, men han är fattig och gör slut med henne när hon har mage att bjuda honom på middag med pengar hon tjänat själv, när det ju är han, som man, som ska föda henne. Blärk. Det är bara vetskapen om att America naturligtvis kommer sluta som drottning som tar mig förbi min avsky inför den patriarkala tvångstanke som America själv är helt blind för. Det helt osmakliga i själva “tävlingen” om prinsens gunst diskuteras inte heller särskilt ingående.

Kiera Cass

Så varför lyssnar jag ens färdigt på skiten? Jo, men det är ändå lite avkopplande och jag lyssnar bara på böcker när jag inte orkar läsa på annat sätt och då måste det vara rätt odjupt. Och så är inläsaren nästan hypnotisk med sin sydstatsdialekt, hypnotisk och djupt påfrestande… Och så säger America till drygokillen att hon inte väljer vare sig honom eller prinsen utan sig själv. Det kommer förstås inte hålla, men bara att hon säger det betyder någonting.

Bok två: Fortsatt fånigt, och det eviga tjatet om vem America ska välja är superirriterande. Och onödigt, om fokus hamnat lite mer på politik (vilket det skulle kunna ha gjort, ambitionen finns) hade det inte behövts, tänk om det ändå gjort det…

Bok tre: Men där var det faktiskt stopp. Jag lyssnade förvisso nästan igenom hela boken (slutet läste jag om på nätet när jag inte stod ut längre och det var ju värre än allra värst när allt verkar lösa sig finfint bara alla gifter sig med varandra och gläds trots att de flesta strukit med i blodbadet på förlovningsfesten) men i ärlighetens namn sov jag nog mer än jag var vaken…

Eftersom jag inte läst så väldigt uppmärksamt så ska jag väl inte såga böckerna (ooops!) totalt, särskilt med tanke på att jag ju faktiskt framhärdat i att fortsätta läsa rätt länge. Första boken är helt ok faktiskt, trots de påfrestande förutsättningarna, men sen blir det väldigt mycket samma lika. Och väldigt mycket onda ondingar och goda godingar. Och så är de så irriterande allihop och jag gillar ingen egentligen med möjligt undantag för Americas pappa. Men en riktigt bra sak har den i alla fall fört med sig, jag har fått en flygande start med ljudböckerna tack vare serien. Men nu stoppar jag här, resterande delar får leva sitt eget liv. Jag lyssnar på något annat nu, något lite bättre.

THE SELECTION / THE ELITE / THE ONE
Författare: Kiera Cass
Förlag: Harper audio
Inläsare: Amy Rubinate
Första, andra och tredje delen i en serie om fem (plus några novellsamlingar)

52 bra saker: Ljus!

Den här veckan har jag varit ganska mycket instängd på biblioteket, jobbat långa dagar och kvällar och knappt sett dagsljus på riktigt (en smula överdrivet, jag har ju ändå fönster på mitt kontor). Men den här veckan vill jag ändå slå ett slag för ljuset. Solen som går upp tidigare, ljuset som besegrat mörkret på min promenad till jobbet, ljuset som skvallrar om att det kommer bli vår i år också. Segfebruari kommer att bytas mot ett mars med massor av energi och livsglädje. Vilket jag ser mycket fram emot.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Min favoritgubbe

Barbro Lindgren är en fenomenal författare och jag älskar henne hejdlöst för allt hon gett mig och mina barn. Men mest av allt älskar jag henne nog ändå för VLMF-böckerna (Vems lilla mössa flyger, Korken flyger och VLMF). När maken och jag var alldeles nyihopna hade vi högläsning med dem om kvällarna.

Det finns många karaktärer att älska men möjligen är Farbrornallen min bästa karaktär från de där böckerna. Det är han som slagen över livets förgänglighet lyssnar på Nallbeethoven så att det dundrar ur högtalarna. Det är han, om jag minns rätt, som intitierar den där underbara, underbara uppsättningen av Nökhamlet (“Gå i kluster Ofelia!”). Och förstås, det är han som startar farbrorföreningen VLMF, uppkallad efter den ständiga frågan för Farbrornallen – Vad lever man för? Å så mycken ångest han kan ha satt i barnabarm (sista boken VLMF är väldigt, väldigt mörk), åh så mycket värme jag känner inför denne frände.

Veckans tema på Kulturkollo är gubbar och jag har redan skrivit om allehanda sådana, det inlägget hittar du här. Utmaning för veckan är att berätta om om en favoritgubbe, och det har jag härmed gjort. Farbrornallen ftw!

Flykten

flyktenJag fick tips om Flykten från olika håll samtidigt. Det talades om likheter med Vägen och det talades om “Typisk Helena-bok”. Så jag lånade, läste och höll på att krevera på kuppen. Men oj vad sanslöst bra det är!

Att tänka på Vägen när man läser Flykten är nog snudd på oundvikligt. Pojkens flykt undan det som till en början är väldigt diffust påminner om huvudpersonernas oändliga gångmarsch längs vägen. Där är det en man och hans son, här en pojke och hans herde. Det är mörkt, skitigt, förfärligt och helt utan ljus. Det är livet på brunnens botten och längst in i garderoben. Det är fasansfullt. Men Vägen avskydde jag under tiden jag läste, jag tvingades vidare av någon obegripligt visshet att det skulle betala sig, men jag ville egentligen inte läsa. Idag älskar jag Vägen och det är den märkligaste läsupplevelse jag haft i och med att den fortsätter att växa så lång tid efter att jag lagt ner boken. Flykten tyckte jag om från första stund, visst läser jag motvilligt, som slutet och när det ska uppenbaras vad pojken varit med om. Men jag tycker hela tiden om berättelsen, möjligen för att det trots allt finns någon sorts ljus. Pojkens nyfunna vänskap med herden är ett sånt ljus, liksom pojkens inre kraft som fick honom att resa sig och gå. Som får honom att fortsätta resa sig upp och gå.

Det är våldsamma saker som händer och hänt men Flykten är rakt igenom en långsamt berättad historia. Det tycker jag mycket om. Det och så mycket annat med den här boken.

Tack för lästips Anna och Lyran, det var sannerligen en bok helt i min smak!

FLYKTEN
Författare: Jesús Carrasco
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Översättare: Hanna Axén, originaltitel: Intemperie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går

Vi måste prata om Shadowhunters, eller nej förresten jag orkar inte

shadowhunters-series-premiereEfter att ha sett första avsnittet av Netflix nya Shadowhunters-serie tänkte jag lite glatt att det här kan nog bli rätt bra ändå. Visst de har gjort om det där fantastiska biblioteket som är shadowhuntrarnas högkvarter till ett high tech-ställe men de vet väl vad de gör och Clary verkar ju vara kapabel. Sen såg jag andra avsnittet, och tredje och fjärde, och fem minuter av femte. Sen tog det stopp (det borde ha tagit stopp långt tidigare!). Det finns tvätt att tvätta, diskmaskiner att plocka ur och det känns i ärlighetens namn mycket mer lockande än att fortsätta djupare in i det här.

Vad jag förstår var filmen Mortal instruments en smärre flopp, jag såg den inte och många verkar ha gjort som jag. Jag har läst tre böcker i Cassandra Clares bokserie om Clary – Stad av skuggor, Stad av aska och Stad av glas. De är helt ok (men inte mer, de är också lite röriga och lite långtråkiga) och jag kan förstå att någon vill filmatisera. Det borde kunna bli rätt bra. Men det blir inte bra. Shadowhunters är en rätt pinsam uppvisning i trånande blickar (och för små kläder 😉 )och inte så mycket mer. Samspelet mellan Clary och Jase handlar till exempel bara om att utväxla lidande ögonkast och att råka stöta in i varandra med jämna mellanrum (följt av en lång trånande blick). Jag dör lite bara jag tänker på det. Oj vad jag inte kommer se färdigt den här serien.