Det slog mig att det ikväll är precis två år sen den där kvällen, imorgon är det två år sen jag skrev det där inlägget. Och jag har inte kommit över det. Det är fortfarande så himla onödigt, och sorgligt.
Jag nämnde honom när Alan Rickman gick bort, Philip Seymour Hoffman befinner sig i ett alldeles eget och speciellt rum i mitt hjärta (i anslutning till Freddie Mercurys naturligtvis dekadent luxuösa hjärterum). Jag får nog börja jobba på att se om hans filmer snart, har inte riktigt klarat av det sen den där kvällen (de två sista Hungerspels-filmerna var tunga att ta sig igenom). Han har ju gjort så mycket bra, det är nog dags att jag försöker låta det faktumet överskugga det där grymma i tanken på allt han aldrig hann. Men riktigt ändå fram dit kommer jag nog aldrig.