Att ge upp

Jag brukar sällan ge upp böcker. För att jag brukar ha rätt bra koll på vad det är för bok innan jag ger mig in i den, för att jag tror på att ge en bok många chanser (den kan ju börja bli bra snart) och för att jag är dumdristigt envis. Med böcker brukar jag tillämpa någon sorts hundrasidorsregel men i verkligheten känner jag rätt direkt om det inte alls är något för mig eller om det är en fråga om tålamod. Med ljudböcker är det lite svårare har jag märkt.

CornerofWhite_US_frontpageJag lyssnar enbart för att bli underhållen och skippar alla former av måsten i ljudboksform. Inga jobböcker, bokcirkelböcker, recensionsböcker, utmaningsböcker osv osv. Delvis beroende på att jag lyssnar när jag gör lite tråkiga saker, som tränar eller inte orkar läsa med ögonen pga übertrött. Hur sjutton ska jag bestämma där när en bok inte är värd att fortsätta? Jag stötte på mitt första dilemma häromdagen när jag insåg 1 timme och en kvart in i A corner of white att den inte fångat mig. Den var ok men jag kände aldrig riktigt att jag längtade till den. Så jag bestämde att jag har en entimmesregel. how i live now Är jag inte fast efter en timme så skippar jag boken helt enkelt. Nu lyssnar jag på Meg Rosoffs How I live now istället och den hakade fast direkt. A corner of white är som sagt inte alls dålig men jag tror att när jag ger den en ny chans får det bli i pappersboksform.

Har du några ”regler” för när det är ok att ge upp böcker eller kör du på till det bittra (eller förhoppningsvis triumfatoriska) slutet?

Lila hibiskus

lila-hibiskusJag vet inte om jag någonsin tidigare läst en bok som så väl visar och förklarar patriarkatet. Tillsammans med det koloniala förtrycket och hur det, likt patriarkatet, dröjer sig kvar, till synes för evigt.

Min läsning har från första sidan genomsyrats av en ilska så stor att jag har svårt att ta mig upp ur den. Vid ett tillfälle var jag tvungen att göra paus och fråga min man (som redan läst boken) om det möjligen inte kunde vara så att det slutar med att de gör gemensam sak och dödar den jäveln. Pardon mitt språk. Den där pappan i den här familjen är så genomvidrigt piedestalsatt på grund av sitt arbete med tidningen där han gör viktiga saker och på grund av sin hängivna katolicism vilken ger honom uttalad rätt att krossa människor. Och de här två storheterna, journalism och kristendom, ger honom i omvärldens ögon, tillsammans med det faktum att han är man, total rätt att göra vad han vill med sin familj. Och det gör han. Och hela tiden urskuldas han (han har det ju så jobbigt, är satt under sån press och det allra värsta med det är naturligtvis att det är sant. Också). Det är så väldigt synd om honom hela tiden. Tycker läkarna som räddar livet på hans sönderslagna familjemedlemmar, tycker prästen som ser dem tryckas ner, tycker de själva för att de lärt sig att tycka så.

Ni ser ju. Jag klarar inte av att skriva om den här boken eftersom den fortfarande har mig i ilskegreppet. Om jag ska försöka lugna ner det hela med en jämförelse kanske. Jag har nu läst tre böcker av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker allra mest om den här. En halv gul sol är naturligtvis mer storslagen men jag tycker om att Lila hibiskus är mer fokuserad på Kambili och ger tonårsflickan en egen röst och tolkningsföreträde. We should all be feminists är en väldigt enkel och slagkraftig feministisk pamflett, men Lila hibiskus är detsamma i en fiktiv men verklig kontext. Den eldar ännu mer under den feministiska kampkänslan om en bara orkar läsa 277 sidor stället för 50.

Om några dagar, när jag förhoppningsvis lugnat ner mig lite, kommer jag skriva vidare om Lila hibiskus och dess släktskap med Allt går sönder av Chinua Achebe, på Kulturkollo. Håll utkik.

LILA HIBISKUS
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)
Översättare: Ragnar Strömberg, originaltitel: Purple hibiscus
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver, Lyrans noblesser, och dagarna går…

Uppdatering: här hittar du inlägget på Kulturkollo.

En läsenkät

Bokbabbel gjorde mig uppmärksam på en enkät från hennes andra bokblogg, Literarum, där Julia formulerat den. Jag som känner att det var väldigt länge sen jag gjorde en enkät låter mig självklart inspireras.

1. Bästa boken du läst hittills i år?

Jag fattar egentligen inte hur jag får ihop de där årsbästalistorna för det är redan svårt att välja en favorit. Det står mellan Sju minuter över midnatt, 13 minutes (Sarah Pinborough, recension kommer) och Lila hibiskus (recenseras imorgon). Så nöjer vi oss med det helt enkelt.

2. Och sämsta?

De där pinsamma om den där prinsen som skulle välja sig en fru…

3. Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa.

Sanningen är den att jag har hur många böcker som helst i min bokhylla som jag vill läsa, just idag känner jag inget supersug efter någon speciell men imorgon kommer det säkert över mig igen 😉

4. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Det är nog rätt jämnt, men i dagsläget så läser jag långt fler kvinnor än män.

5. Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls?

Jag har en hel del historiska romaner så det är nog den genre som sticker ut, och poesin är sorgligt underrepresenterad men det speglar rätt bra hur jag läser (om vi bortser från all faktalitteratur jag äger som ett minne från ett annat liv).

6. Ärligt nu – finns det någon bok du kanske inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?

Jag tror inte det… Jag levde länge i villfarelsen att jag läst hela Brott och straff men när jag läste om den härom året så upptäckte jag att jag inte kände igen någonting av andra halvan så jag gav nog upp efter ett tag första gången… Så  kan det nog säkert vara med någon annan bok också, men jag har ingen som jag medvetet ljuger om.

7. Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera!

Som bibliotekarie borde jag inte kunna säga annat än låna va? Och det är faktiskt sant. Jag lånar massor och de böcker jag verkligen älskar köper jag sen för att, ja för att helt enkelt 😉 Sen är det ju allt det där obskyra jag läser på engelska som inte finns på biblioteket, det köper jag ju. En hel del. Rätt mycket…

Irakisk Kristus

Jag har länge tänkt på att läsa Irakisk Kristus så när Lyran inkluderade den i sin Jorden runt-resa så var det bara att köra.

Irakisk Kristus är en novellsamling och det här är ännu en av de där som ger mig så mycket mer än jag länge trodde att noveller kunde ge. Vardagen som skildras och sagorna som berättas är långt bortom mina egna. Människor och skeenden känns till en början väldigt obekanta. Omgivning gör något med hur vi tänker och reagerar helt enkelt. Men också de jag inte direkt känner igen mig i känner jag med, jag tar dem till mig när jag får syn på dem på riktigt.

Det är en våldsam värld som beskrivs, ofta genom att fokusera det stilla ögat i stormen, men blodet och terrorn finns där alltid väldigt nära om än dolt bakom nästa hörn. Det är ett Irak som kämpar, en befolkning som kämpar och tvingas finna sig i det fasansfulla som är, varit och blivit vardag. Det är en bok som bitvis är svår att läsa och som jag tror är omöjlig att glömma.

Jag bär främst med mig den där knivskarpt skildrade känslan av vardag mitt inne i kaos och förstås den där lilla gnuttan magi i det realistiska som känns väldigt trogen den lokala sagoskatten à la Tusen och en natt och som samtidigt gör det verkliga än mer påtagligt.

IRAKISK KRISTUS
Författare: Hassan Blasim
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Översättare: Jonathan Morén, originaltitel: al-Masih al-’Iraqi
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania, Dagens bok

52 bra saker: Kontemplation

DSCF8946

Påsk har alltid varit min bästa helg. För att den innehåller så få krav på perfektion förstås, men mest ändå för allt den symboliserar och för med sig. Som det långsamma, kontemplationen, allt att tänka över som ges tid under påsken. Och i såväl tider av tro som tvivel har jag alltid velat ta till mig essensen av det kristna budskap den här helgen ger – utrymmet för tvivel och undran, sorg, offer, glädje och kanske främst den där obegripligt stora kärleken som ska inkludera alla. I dagar som dessa, när gränser stängs och människor görs till siffror, behöver vi mer av det. Inte nödvändigtvis religion, men i alla fall det där som ligger längst där inne hos oss alla (det är i alla fall min tro) – medmänskligheten och kärleken till nästan och oss själva. I dagar som dessa har jag svårt med båda dessa sistnämnda storheter, men idag har jag tid att sitta ner, kontemplera och läkas lite. Vill jag tro.

Jag tillbringar stora delar av den här helgen med katten och hundratals böcker som enda sällskap. Så förutom kontemplation tänker jag resa, in i andras tankar, bort till andras världar.

PS: vill du läsa påsk-/bibelrelaterat av mig så rekommenderar jag en tur till Kulturkollo där jag igår skrev om kristen tematik i några tv-serier, där finns också länkar till mer bokliga inlägg på temat (och tips på vidare läsning i kommentarerna).

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Vi ses i mörkret

Första gången jag fastnade för David Wiberg var på bokmässan 2013, på ett seminarium som jag tror handlade om crossoverlitteratur men som kan ha handlar om något helt annat… Under de där fyrtio minuterna blev jag helt trollbunden av den respekt varmed han omtalade sin huvudkaraktär och insåg att jag var tvungen att läsa hans alldeles nyutgivna Dagboksanteckningar från ett källarhål om Linnea. Och jag hade rätt, jag älskade den.

vi-ses-i-morkretJag har rätt bra koll (vill jag gärna tro) men hade helt missat att det skulle komma en fortsättning om Linnea. Tack och lov skickade förlaget ett exemplar av Vi ses i mörkret så att jag kunde fixa till den lilla fadäsen.

Så Linnea är tillbaka. Och jag tycker om henne, stör mig på henne och känner igen mig lite, lite i henne (som jag var då i allafall, jag hoppas att Linnea också mognar). Jag minns ärligt talar inte så noga var jag lämnade Linnea efter Dagboksanteckningar… men nu befinner hon sig på ett väldigt mörk plats. Mormor har precis dött, relationen med föräldrarna är ansträngd på grund av sorgen och på grund av Linneas förhållande med Love. Ja, just det Linnea har pojkvän och allt är fantastiskt (nej det är det förstås inte) tills han flyttar till Gävle (jag älskar att det är Gävle eftersom jag själv flyttade dit för att gå på högskolan) för att plugga. Vänskapen sätts också på hårda prov, på grund av livet.

Det är tungt att läsa att Linnea har det så jobbigt och vissa delar önskar jag att jag inte behövde läsa alls. Jag tror att det har med ålder att göra, jag är inte målgruppen men som 38-åring blir jag mest illamående och trött av att läsa om ett destruktivt förhållande (ett till) där tjejen aldrig reser sig och går. Jag vill tro att jag hade rest mig som 17-åring, men det hade jag förstås inte. Det är tungt.

Vi ses i mörkret är en väldigt mörk bok, intensiv, tung. Och över allt ligger Linneas sorg över mormor, sorgen som aldrig riktigt släpps fram och en massa obearbetat skit hos Linneas mamma. Och allt detta stora oförlösta påverkar det vardagliga utan att någon kan se eller riktigt formulera det. Så som det faktiskt fungerar i livet. Jag upplever boken som väldigt sann, tyvärr, jag önskar något bättre för Linnea. Jag hoppas på en ny bok om några år om en självsäker Linnea som fattar att hon är värd så mycket bättre.

VI SES I MÖRKRET
Författare: David Wiberg
Förlag: Gilla böcker (2016)
Fristående fortsättning på Dagboksanteckningar från ett källarhål
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min och Fannys diskussion om boken på Kulturkollo!

En passion

Den här veckan kryddas av passioner på Kulturkollo och det är jag som är temageneral. Utmaningen går ut på att själv berätta om en passion i livet. När jag själv tänker att jag ska vara med så blir det snabbt lite svårare än det låter…

Vilken ska jag välja? Joss Whedon-samlingen som börjar bli rätt omfattande nu och som fört med sig såväl diverse superhjältar som tecknade serier? Doctor Who-samlingen där jag nu räknar in så gott som alla nya säsonger såväl som en tygdalek med röstkapaciteter och diverse faktaböcker? Hungerspels-besattheten som innehåller böcker, film och fanfiction? Mitt evinnerliga boksamlande i allmänhet eller Maria Lang-hyllan i synnerhet? Alla de här skådespelarna som jag tydligen måste se allt med och av? Nagellack? Litterära muggar? Det finns helt enkelt en del att välja på och det är kanske inte helt fel med mig vid Kulturkollo-rodret den här veckan ändå…

The convenient marriage

a conveniant marriage Det blev ju ändå en till Georgette Heyer-bok efter min lyckträff med Venetia. The Convenient wedding håller sig också med en viljestark kvinna i centrum. Här är det mycket unga Horatia som erbjuder sig att överta en friare från storasyster som är kär i en annan. Hon erbjuder sig alltså till mannen i fråga, för att hon tycker att det vore rätt coolt att vara gift med Earl of Rule och leva loppan helt enkelt. En bara måste älska henne, och earlen som förstår sitt eget bästa och självklart gifter sig med henne (det här händer precis i början av boken så anse er inte spoilade).

Den här inläsningen av Richard Armitage är inte riktigt lika lysande och jag faller inte lika handlöst för boken alls. Venetia är bättre. Men jag trivs i Georgette Heyers värld och jag kommer säkerligen läsa vidare med såväl ögon som öron framöver.

THE CONVENIENT MARRIAGE
Författare: Georgette Heyer
Förlag: Naxos Audiobooks (2014)
Inläsare: Richard Armitage

52 bra saker: en riktigt god bok

Den här veckan har varit rätt förkyld och jag känner mig inte frisk än så den där positiva saken kan inte bli känslan av att kvickna till efter en sjukdom (jag hoppas på det inför helgen men just nu är jag fortfarande lite för kraxig för att översköljas av friskhetslättnaden). Det bästa och mest bestående minnet från veckan är läsningen av den här boken. Rapport om hur fenomenal den är kommer om ett tag, men redan nu kan jag säga att det likt allt annat Pinborough skrivit är himla värt några timmar i läsdimman. 

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Komma och gå

Först hade jag lite svårt att hålla ordning på dem alla, att hålla isär. Sen insåg jag, när de utkristalliserade sig allt mer, att det var just det som var grejen – att de hängde så tätt tillsammans.

Accra, Lagos, London, New York. Fola, Kweku, Olu, Taiwo, Kehinde och Sadie. Allt sammanbundet i den familj de var och de delar som blev när de slets sönder. Det är väldigt smärtsamt sorgligt och vackert. Hur Fola ligger där i sängen och försöker känna i sin kropp vem av dem som dött. Det är Kweku. Allt börjar med att Kweku, pappa, dör ensam en morgon i sin trädgård. Med beskedet om hans död färdas vi och möter hans familj, de som blev kvar. Och alla kommer de nära tillslut. Jag kan inte sluta tänka på dem. Jag undrar väldigt mycket över hur det ska gå för dem.

Till en början tog vi tid på oss boken och jag, jag kom inte riktigt in och famlade lite inför vilken sorts roman det var egentligen. Men sen flödade det, sista halvan tryckte jag i mig bara för att jag inte kunde låta bli. För att få fortsätta umgås med dem allihop, och för att få se lite av hur det skulle gå. Och nu önskar jag att jag inte haft så bråttom, att jag hade dem kvar en liten stund till…

KOMMA OCH GÅ
Författare: Taiye Selasi
Förlag: Månpocket (2013)
Översättare: Ing-Britt Björklund, originaltitel: Ghana must go
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Enligt O, Lyrans noblesser