Egentligen säger inläggstiteln allt. Crimson peak är en av de vackraste och mest visuellt magboxande filmer jag sett. Suck så fantastiskt det är. Huset, jag älskar huset! Huset som sjunker i den röda leran och vars förfallna tak lämnar det inre och människorna däri totalt utlämnade för väder och vind. Och det ligger mil efter mil från allt vad mänsklighet och redlighet heter. Det måste vara det värsta skräckhuset någonsin, så härligt gotiskt respektingivande trots och på grund av förfallet.
Om huset, miljön och känslan är magi så lämnar karaktärerna en hel del att önska. Edith (Mia Wasikowska) gillar jag så länge hon är på hemmaplan i Amerika och karl för sin keps, så att säga. När hon kommer till England förminskas hon till en kandelaberhållande, blek och sjuklig barnkvinna vars enda uppgift är att öppna knarrande dörrar och ropa på Thomas hela tiden, och det gillar jag inte alls. Syskonen, spelade av Tom Hiddleston och Jessica Chastain, är ju härligt fel redan från början men de får aldrig riktigt något djup, det jag ser är det jag får, och det blir också ganska tråkigt.
Och så måste jag ändå tycka att det är synd att Del Torro tycker att det är en bra ide’ med de där röda gummiartade spökena, de hör hemma i en helt annan skräckfilm än den som serveras här.
Det finns sånt som är fantastiskt i den här filmen och det finns sånt som är mindre bra. Att Guillermo Del Torro är en mästare av stämning vet jag, hans Pans labyrint är fenomenal och första halvan av The Strain är det obehagligaste jag läst men där han lyckades hålla ihop Pans labyrint på ett fantastiskt sätt faller såväl hans vampyrbok som hans spökhus ihop en del mot slutet. Men för den där stämningens skull är jag beredd att förlåta mycket.
I väntan på denna är ”Crimson Peak” inte bara ett rysligt tidsfördriv utan något av ett konstverk i all sin rättframma, storslagna enkelhet.