Första gången jag fastnade för David Wiberg var på bokmässan 2013, på ett seminarium som jag tror handlade om crossoverlitteratur men som kan ha handlar om något helt annat… Under de där fyrtio minuterna blev jag helt trollbunden av den respekt varmed han omtalade sin huvudkaraktär och insåg att jag var tvungen att läsa hans alldeles nyutgivna Dagboksanteckningar från ett källarhål om Linnea. Och jag hade rätt, jag älskade den.
Jag har rätt bra koll (vill jag gärna tro) men hade helt missat att det skulle komma en fortsättning om Linnea. Tack och lov skickade förlaget ett exemplar av Vi ses i mörkret så att jag kunde fixa till den lilla fadäsen.
Så Linnea är tillbaka. Och jag tycker om henne, stör mig på henne och känner igen mig lite, lite i henne (som jag var då i allafall, jag hoppas att Linnea också mognar). Jag minns ärligt talar inte så noga var jag lämnade Linnea efter Dagboksanteckningar… men nu befinner hon sig på ett väldigt mörk plats. Mormor har precis dött, relationen med föräldrarna är ansträngd på grund av sorgen och på grund av Linneas förhållande med Love. Ja, just det Linnea har pojkvän och allt är fantastiskt (nej det är det förstås inte) tills han flyttar till Gävle (jag älskar att det är Gävle eftersom jag själv flyttade dit för att gå på högskolan) för att plugga. Vänskapen sätts också på hårda prov, på grund av livet.
Det är tungt att läsa att Linnea har det så jobbigt och vissa delar önskar jag att jag inte behövde läsa alls. Jag tror att det har med ålder att göra, jag är inte målgruppen men som 38-åring blir jag mest illamående och trött av att läsa om ett destruktivt förhållande (ett till) där tjejen aldrig reser sig och går. Jag vill tro att jag hade rest mig som 17-åring, men det hade jag förstås inte. Det är tungt.
Vi ses i mörkret är en väldigt mörk bok, intensiv, tung. Och över allt ligger Linneas sorg över mormor, sorgen som aldrig riktigt släpps fram och en massa obearbetat skit hos Linneas mamma. Och allt detta stora oförlösta påverkar det vardagliga utan att någon kan se eller riktigt formulera det. Så som det faktiskt fungerar i livet. Jag upplever boken som väldigt sann, tyvärr, jag önskar något bättre för Linnea. Jag hoppas på en ny bok om några år om en självsäker Linnea som fattar att hon är värd så mycket bättre.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
VI SES I MÖRKRET
Författare: David Wiberg
Förlag: Gilla böcker (2016)
Fristående fortsättning på Dagboksanteckningar från ett källarhål
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min och Fannys diskussion om boken på Kulturkollo![/su_note]