Lite Shakespeare ändå…

shakespeare_header-711x460

Jag hade såna högtflygande planer och förväntningar inför den här bloggveckan. Shakespearetemat från Kulturkollo skulle smitta av sig hit med deltagande i utmaningen förstås, jag hade en text om Brannaghs Mycket väsen för ingenting i relation till Joss Whedons variant (den senare kan du förresten se på SVT play till och med 7 maj, gör det!) på gång i huvudet och jag ville skriva nytt och mer om The Hollow crown som jag aldrig riktigt skrev något om här (lite blev det, men mer på Kulturkollo). Jag ville skriva att det ligger något drömsk och sagolikt över samlingens första pjäs Richard II och att det androgyna som ofta plockas fram i moderna tolkningar fascinerar. Och så ville jag säga något om Jeremy Irons och Tom Hiddleston, om hur rädslan sitter under huden på Henry den äldre och under huden på Henry den yngre sitter upproret… Och så ville jag säga något om hur jag avskyr Falstaff.

Men jag hinner/orkar/ids inte. Det är för mycket av typ livet just nu och det är ju bra, men inte för Shakespeare-skrivet 😉

Hur som helst. Veckans utmaning handlar om ens bästa Shakespeare-upplevelse och det har jag skrivit lite om på Kulturkollo precis. Läs allt om barden, Kilgrave och mitt Londonäventyr där! Och så har jag ju faktiskt ändå skrivit om Jeanette Wintersons Tidsklyftan (och diskuterat om den på Kulturkollo här). När det gäller The Hollow crown så ville jag inte bara skriva om hur den var utan också hoppa lite upp och ner av glädje med er över att det kommer en ny omgång pjäser från BBC. Den här gången är det Rosornas krig med Henry VI (del 1 och 2) och Richard III som gäller, med Benedict Cumberbatch som Richard III bland annat. Lite mer om skådespelare osv hittas här. Ser mycket lovande ut!

 

 

52 bra saker: att få sprida bra böcker! Utlottning av Flykten!

Något av det allra bästa som finns är att få hitta en riktigt bra bok och sedan hjälpa andra att hitta fram till samma läsupplevelse. Det är inte för inte jag valt att bli bibliotekarie.

flyktenI vintras hittade och läste jag Jesús Carrascos Flykten, en riktig pärla. Och nu har jag fått chansen att skicka den vidare. Fyra av er har chansen att vinna ett exemplar av Flykten. Om du vill veta varför du bör vara med kan du läsa min recension här.

Allt du behöver göra för att vinna är att tipsa om en favoritbok som du vill skicka vidare till mig och mina läsare. Tipsa i kommentaren till det här inlägget eller på andra sociala medier, kom ihåg att lämna en länk eller kommentar om du skriver annorstädes så att jag vet att du är med. Tävlingen är öppen i en vecka och stänger vid midnatt fredagen den 6 maj. 

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Blå är den varmaste färgen

bla-ar-den-varmaste-fargenBlå är den varmaste färgen är en berättelse om kärlek. Den där allt omstörtande. Den skrämmande och bekanta, den som lär en nytt om livet och sig själv. Men mest är det nog ändå en berättelse om att faktiskt hitta fram till sig själv.

Clementines och Emmas kärlekshistoria är vacker, vardaglig och sorglig. Efteråt tänker jag dock mest på föräldrarna, hur lever man med ett sånt misstag, hur hanterar man rädsla som man låtit överskugga och övervinna allt?

Utöver allt det här är Blå är den varmaste färgen också en väldigt vackert tecknad historia. Turkosblå kanske inte är min allra varmaste färg men den är definitivt en av de vackraste.

BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN
Författare: Julie Maroh
Förlag: nubeculis (2015)
Översättare: Danilo Brozovic , originaltitel: Le bleu est une couleur chaude
Köp den t.ex. här eller här.

Tidsklyftan

När jag först avslutar Jeanette Wintersons Tidsklyftan är min starkaste känsla sorg. Visst löser det sig på något sätt men inte för alla. Det finns så mycket som inte kan förlåtas. Och så finns där Milo som egentligen bara är perifer i berättelsen men just därför blöder mitt hjärta för honom.

Första delen av detta drama (första halva av boken) är oerhört intensivt, på gränsen till illamåendeframkallande. Leos anklagelser och tilltagande galenskap är så knivskarpt skildrad att det blir thriller av det hela. Och lille Milo mitt i som lyssnar till pappas ilska, till mammas förtvivlan, till sin nyfödda systers gråt. Jag tror att det faktum att boken börjar med Milo på flygplatsen är det som får det att etsa sig fast. Jag kan aldrig släppa Milo. På flygplatsen.

Att skriva ett Shakespearedrama på nytt har sina för- och nackdelar. Det är en sjujäkla historia men det är också ett teaterstycke där saker och ting måste komma ihop mot slutet. Det lossnar från verkligheten och flyger iväg. Men jag tycker att Jeanette Winterson gör det bra, till sitt eget. Den Wintersonska stämningen och skevheten gör något med Shakespeares dramatik. Hon bryr sig uppenbarligen om de här människorna och deras historia. Och så har hon roligt med Shakespeare-referenserna.

TIDSKLYFTAN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Översättare: Lena Fries-Gedin, originaltitel: The gap of time
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också Kulturkollos konferens om boken

How I live now

how i live nowDet kändes lite som när jag tippade/önskade rätt inför Nobelpriset i höstas när jag läste Meg Rosoff samtidigt som hon tilldelades ALMA-priset. Lite coolt att vara lite med i svängarna för en gångs skull, men framförallt för att jag kan veta att det är värdiga pristagare. Och Meg Rosoff är, baserat på denna enda läsupplevelse, väl värd att uppmärksammas.

How I live now är en dystopi. I en nära framtid förmörkas horisonten av orosmoln och ett stundande krig. Daisy skickas till sina engelska släktingar för att pappa i Amerika har nog med nya familjen och inte orkar hantera en ätstörd, surmulen tonåring. Hos kusinerna hittar hon hem. När kriget verkligen bryter ut är det först väldigt avlägset, kusinerna lever sitt långsamma bohemliv i skymundan av allt. Och Daisy och Edmund hittar varandra. Sen kommer kriget närmare. Och sen blir det outhärdligt.

Den här boken fick mig att gråta på en tågstation och på ett tåg. Det är så hemskt alltihop. Det här är en bok om krig och vad en människa är, hur lätt hon trasas sönder och hur mycket styrka det finns innanför skalet. Det är vackert men det är också väldigt smärtsamt att stirra döden (vilket är vad kriget är och vill) i vitögat i tider som dessa.

HOW I LIVE NOW
Författare: Meg Rosoff
Förlag: Penguin UK (2013)
Inläsare: Amber Sealey

52 bra saker: En läsplatta

Nej, den ser inte mycket ut för världen men innanför de där turkosa pärmarna (älskar turkost!) väntar en hel läsvärd!

Ja, jag har påhejad av mina Kulturkollo-kompanjoner Carolina och Linda blivit med Kindle-platta. Det är en paperwhite-variant och den är alldeles, alldeles underbar (och livsfarlig ur tillgångs- och köpperspektiv men det kan vi ju fördjupa oss i en annan gång…).

Just nu läser jag Elizabeth Hands senaste Cass Neary-bok (lite seg inledning men det kan vara mer jag än boken) och Curtis Sittenfelds Stolthet och fördom-variant (so far riktigt, riktigt bra med precis rätta lättheten, humorn och stinget). Vi lär känna varandra på precis rätta sättet plattan och jag.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Jag läste Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank enbart för att hitta en ingång till en text om Anne Frank till Kulturkollo. Men det visade sig vara en novell väl värd lästiden också utan sådana särskilda önskemål. Nathan Englander skriver på ett avslappnat, varmt och på gränsen till humoristiskt sätt om den judiska erfarenheten, skillnaden mellan generationer och skillnaden på att leva i Israel och USA. Novellen jag läst är en väldigt intressant diskussion mellan två par om judisk kultur och judisk religion. Det handlar mycket om Förintelsens fortsatta påverkan, men också om allmängiltig existentiell vardagskamp.

Jag kommer absolut läsa mer av Nathan Englander, riktigt bra novellister ska samlas på!

Texten om Anne Frank hittar du här.

13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13-minutes

Vi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå “antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The language of dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!
Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med “utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd…

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…
Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The language of dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Den här texten publiceras också hos Bokbabbel.

13 minutes

13_minutes.jpgFörst. Det här är en av de mest intensiva och därigenom otäcka böcker jag läst sen de där sista sidorna i Skulptrisen nästan skrämde livet ur mig 2005. Jag fick lov att pausa boken med bara 50 sidor kvar för att det var mörkt ute och jag visste att jag inte skulle få sova alls om jag drev på. Det var ändå svårt, att inte pussla, att inte låta tankarna dra iväg. Men boken lästes ut i strålande solsken med en snarkande katt på magen för maximal trygghet. Och det behövdes.

Egentligen är det här en väldigt svår recension att skriva, varje ord om handlingen är ett för mycket. Grundförutsättningen är att Natasha hittas en tidig morgon i vattnet. Hon är död men återupplivas. Sen rullas historien sakta upp (för det går sakta rätt länge vilket var jobbigt eftersom jag höll andan hela tiden), vem som gjort vad, vad som hände, varför.

Egentligen borde det räcka att säga att den här boken måste läsas för att det är Sarah Pinborough, jag och Bokbabbel har tjatat så länge så alla borde veta nu att hennes böcker alltid ska prioriteras i en läshög. Men vi kanske inte varit tydliga nog? Ok, om du gillar The secret place av Tana French ska du läsa den här boken, om du gillar valfri bok av Gillian Flynn ska du läsa den här boken, om du gillar Megan Abbott ska du läsa den här boken. Och sen måste du läsa The language of dying som är ännu bättre, rent av fantastisk. Och är du innehavare att ett förlag bör du genast sätta igång processen att översätta Sarah Pinborough. Ok? Ok!

Och är du inte riktigt övertygad än ska du hålla ögonen öppna om en liten stund för då blir det mer om 13 minutes här och annorstädes.

13 MINUTES
Författare: Sarah Pinborough
Förlag: Golancz (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Den pinsamma anledningen till att jag nog slutat se Daredevil

daredevilÅ ja ba börja kolla på Daredevil för att jag gillade Jessica Jones och de liksom hör ihop och så hade jag hört en massa bra om den. Gissa om jag känner mig mesig och aningens gammal nu när jag nog slutat kolla och inser att det är för att den är för våldsam för mig. Jag klarar en del, gillar en hel del Tarantino och kan se att våld fyller en funktion ibland. I Daredevil är det för en gångs skull inte riktat mot kvinnor heller (ni vet som det brukar vara med nakna tilltygade kvinnokroppar arrangerade som någonsorts skönhetsfällor i jakten på seriemördare och vampyrer), nej det är realistiskt nog våld riktat mot dem våld (utanför hemmet) brukar vara riktat mot, män och i synnerhet män i den undre världen. Såna som man inte ens orkar låtsas att man bryr sig om, som liksom tjänat ihop till att få huvudet bortslitet i en bildörr. Eller inte…

Tant tycker att det blir för mycket. Tant mår illa. Tant ser många goda sidor av Daredevil-serien och skulle nog egentligen vilja se vidare men illamåendekänslorna blir för starka och står i vägen. Tant ser Masterchef istället…