Älskaren

älskarenJag har länge velat läsa någonting av Marguerite Duras för att jag gärna vill utröna om hon möjligen inte kan vara något för mig. Så jag lät mig förföras av Älskaren för att den var tidig, för att den fått pris och förstås, för att den är sådär perfekt lång med sina dryga hundra sidor. Jag förväntade mig en kärlekshistoria av det förtvivlade slaget.

Själva älskaren är rätt underordnad här, inte ens det faktum att han, en vuxen man, har en relation med en väldigt ung flicka (hon är 15) upprör mig särskilt. Lite för att hon verkar vara den som kontrollerar, inte bara på ytan utan också känslorna, hela tiden. Mer för att kärleken och besattheten dem emellan har en så undanskymd roll. Jag läser det här som en familjeskildring. En mor och dotter som gått sönder, en syster och en bror som älskar varandra desperat utan att egentligen förstå förrän det är försent. En pappa som fattas. Och allt berättas på ett sätt som får mig att tänka på meditation. Att läsa Älskaren är att försänkas i ett särskilt tillstånd. Jag tycker mycket om det tillståndet. Jag hoppas att Margurite Duras alltid gör så med sina läsare. Jag ser fram emot att ta reda på det.

ÄLSKAREN
Författare: Marguerite Duras
Förlag: Bonniers (1985)
Översättare: Madeleine Gustafsson, originaltitel: L’amant
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

4 Replies on “Älskaren

  1. Yes! Någon annan som också läste det som en familjeskildring. Jag har aldrig riktigt förstått de som har beskrivit det som en episk kärlekssaga, eftersom jag upplever att den trasiga familjen står i centrum. Hon utforskade samma historia i En fördämning mot Stilla havet.

    1. Nej, kärlekssagan är väldigt nedtonad tycker jag och det som visas är ju väldigt prosaiskt – finns det ens kärlek med i bilden? Tack för tipset om “En fördämning…”! Den ska jag absolut läsa!

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.