Jag känner igen massor, typ allt, i Louise Winblads Hej hej vardag. Men det är inte det som fyller mig med glädje, det är det faktum att jag inte är där längre! Jag har lämnat bebisbubbla och småbarnsår bakom mig och hur söta och fantastiska småfiktiviteterna än var då så är det så ofantligt mycket roligare att hänga med dem nu. Men framförallt gillar jag bättre att hänga med mig själv nu. Även om den där känslan av otillräcklighet och att inte vara lika bra som alla andra på föräldraskap hänger i. Men det var värre förr.
Men Hej hej vardag påminner om vad vi överlevt och att det faktiskt fanns finheter däri som förändrat mig för alltid. Och jag tycker det är fint att bli påmind om det absurda i att umgås med helt obstinata och sjövilda människor hela dagarna och sen sakna dem när de äntligen somnar…
Hej hej vardag är full av igenkänning alltså, och skratt, några ”vrida på sig i obekvämlighet”s-upplevelser och en stark känsla av gemenskap. Det är ovärderligt att det finns såna böcker och jag tänker att om jag läst den när jag befann mig därinne i bubblan skulle den ha betytt ännu mer för mig, som säkerhetsventil för att släppa lite på vansinnet och dela det med någon annan…
[su_note note_color=”#dafdf5”]
HEJ HEJ VARDAG
Författare: Louise Winblad
Förlag: Kolik förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Läs gärna vårt samtal på Kulturkollo, för fler röster och mer om boken.[/su_note]
Vilken fin bok det låter som! Föräldraskapet är en sådan enorm utmaning, och många gånger hade man mått väldigt bra av en liten vän som kramade om en och sa ”Du är bra!” och ”Det ordnar sig!” Den här boken verkar kunna vara en sådan vän.
Den är ett fint sällskap och en påminnelse om att man aldrig är ensam.