Vissa böcker måste jag ju läsa, på grund av rent grupptryck, fast jag egentligen inte läser såna där upphaussade böcker… Men jag gjorde mig till och med omaket att läsa Min fantastiska väninna som lånebok med kort lånetid (för att kön är så oändlig), jag som blir så stressad av kort lånetid… Men den var helt klart värd besväret.
Min fantastiska väninna är förstås bra, väldigt fin till och med. Jag vet inte om den riktigt förtjänar uppståndelsen som omger den, men den kommer väl också ur det faktum att ingen vet vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrantes och sånt bryr jag mig ju inte om… Boken gav en väldigt lågmäld (jag älskar det lågmälda och långsamma!) och just fin läsupplevelse.
Jag gillar hur komplicerade de är allihop, ingen hänger ihop och alla beter sig som stollar emellanåt, precis som folk gör. Och Elena är rätt blind för sin egen stollighet vilket vi väl alla är och det tycker jag är väldigt avväpnande och älskansvärd. Elena (som jag tycker oändligt mycket mer om än Lila, kanske för att Elena som berättar inte heller kommer riktigt till ro med henne) är väldigt barnslig där hon lever sitt tonårsliv i en rätt hård miljö, barnslig men tilltvingat vuxen.
Mest av allt tycker jag om känslan. Det är som att sitta på ett café med en gammal uppväxtkompis som berättar vad som hänt sen sist, pekar ut människor som passerar och däremellan sitter man bara och tittar på folk. Det är så vilsamt, och svårt att slita sig. Jag kommer absolut läsa vidare i kvartetten, nästa bok kommer i september och jag har redan ställt mig i kö på biblioteket.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
MIN FANTASTISKA VÄNINNA
Författare: Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Översättare: Johanna Hedenberg, originaltitel: L’amica geniale
Del 1 i Napolikvartetten
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo, Enligt O, Lyrans noblesser, Bak bok mat, Feministbiblioteket[/su_note]
Tror du att den kan fungera som ljudbok? Lågmält med många personer tycker jag kan vara ett problem där.
Jag har hört bra saker om ljudboken, att uppläsaren är bra osv så gör ett försök. För mig var nyckeln lite att släppa kravet på att hålla koll på alla killarna (det är de – alla klasskompisar och bröder osv) som är svåra att hålla isär tycker jag. Mycket för att vi aldrig kommer dem särskilt nära. Det är flickorna i fokus och de andra i bakgrunden.
Jag tyckte att ljudboksversionen funkade fint. Visst, jag höll på att baxna när personförteckningen lästes upp, men så märkte man att det funkar bra även om man råkar blanda ihop Gino, Rino och Nino ibland.
Superbra med en rapport från en som lyssnat på boken! Och som har samma känsla för alla perifera killar 😉
Håller med om alla namnen men resonerade som så att de ändå mest var bifigurer så det var inte livsviktigt att hålla koll på dem ;). Jag tyckte boken var bra men är inte så lyrisk som många (de flesta) andra. Jag tror jag kommer att läsa andra delen men ska pausa från deras relation över sommaren. Den andra boken kan bli en perfekt höstläsning tänker jag.
Precis, man kan släppa taget och sluta försöka placera dem hela tiden och det går bra ändå.