52 bra saker: mer semester

Alldeles precis nyss gick jag hem från jobbet och till en ny liten semester, den här gången tre veckor av lugna långsamma semestriga sysslor (som läsning och blåbärspajsätande). Det är en väldigt bra sak.

wpid-wp-1437557703283.jpeg

Glassen på bilden avåts ifjol, men jag avser att köra en favorit i repris minst en gång under semestern.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Störst av allt

storst-av-alltJust nu sitter jag här och nästan studshoppar av frustration över att jag knappast kan finna ord som kommer övertyga er om hur gärna ni vill läsa den här boken. Det är så med de riktigt bra böckerna, orden räcker inte till.

Störst av allt är en njutning och en plåga från första till sista sidan, och den svajar ingenstans. Plåga för att ämnet är så tungt, för att Maja har det som hon har det med sig själv, både då och nu. Njutning för att Malin Persson Giolito ger henne en röst som inte kan stängas ute. Maja får vara ursinnig på gränsen till uppgiven, sorgsen på gränsen till hatisk och aldrig, aldrig tillåts hon avslöja, ens för sig själv, hur mycket hon längtar eller älskar. Det är så hjärtskärande förfärligt och sant alltihop.

Det är naturligtvis inte många som hamnar där Maja hamnar, mitt i en skolskjutning med fasansfulla, ofattbara konsekvenser. Men den där utsattheten, den kan alla som någonsin varit eller känt en tonåring känna igen. Och de där kraven att inte bara duga utan vara perfekt, ta ansvar. Och vad betyder det där med allas lika värde, egentligen, i praktiken?

Det är så galet bra det här. Anna har kallat det sommarens bok och jag vill gå ännu lite längre och kalla den en av årets bästa. Det är galet bra det här.

STÖRST AV ALLT
Författare: Malin Persson Giolito
Wahlström & Widstrand (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, och dagarna går…

I dina ögon

i-dina-ogonEgentligen har jag ingen förklaring till att Sarah Dessen skriver så bra sommarböcker, kanske till och med essentiella sommarböcker (blir det ens sommar på riktigt utan minst en Dessen?). Ofta utspelar de sig förstås på sommarlovet och då blir det automatiskt rätt somrigt, men långt ifrån alla gör det, inte den här till exempel. Det är nog snarare det där med den perfekta balansen mellan djup och yta, det är ju till synes lättsamma berättelser om vänskap och kärlek hon skriver, med precis rätt mängd svärta. De är verkligen inte lättsmälta alla gånger och rätt ofta gör de ont på riktigt, men det finns ändå alltid en trygg vetskap om att det kommer lösa sig, på något sätt, mot slutet.

Årets (översatta) Dessen är I mina ögon (Saint anything är den lite mer talande och minnesvärda engelska titeln). Sidneys bror sitter i fängelse och Sidney själv blir väldigt osynlig i hans skugga. Ett skolbyte leder till nya vänner och därifrån startar och fortsätter en fin berättelse om vänskap, familj och hur det kan vara väldigt svårt att hålla ihop och överleva när jobbiga saker händer. Jag känner förstås med Sidney, gillar Mac och Layla och jag kan till och med relatera till mamman, som förvisso agerar väldigt blint och konstigt, men vem skulle inte göra det i den situationen? En jag inte gillar är Ames, han är verkligen allt det där som personifierar en riktigt creepy kille i en och samma kropp, hu!

Sarah Dessen är alltid bra, hennes lägstanivå är fascinerande hög. I dina ögon tycker jag är en av hennes mörkare böcker vilket i min värld betyder en av de riktigt bra. Min första Dessen för sommaren, men troligen inte den sista. Vill du ha mer Dessen så finns dagens Kulturkollotips i ämnet uppe nu.

 

I DINA ÖGON
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: Saint anything
Köp den t.ex. här eller här.

 

Livet efter dig

livet-efter-digVad skriva om en bok som ”alla” redan läst och älskat? Jo, en sak: Jag är nog tyvärr lite hård och kall och omänsklig.

Jag grät inte en enda gång under läsningen. Visst snörper det ihop sig lite i halsen framåt avslutningen, men mer än så blir det inte. Kanske beror det helt enkelt på att jag förstås vet hur det ska sluta. Eller så hänger det ihop med att jag förvisso knökte i mig boken och gillade den för stunden, men aldrig riktigt fastnade för någon av karaktärerna. Visst gillar jag Lou och är lite nyfiken på hennes syster men jag kände hela tiden att jag inte nådde riktigt fram till de andra. Kanske är det det. Men det spelar inte så stor roll, jag behöver gå under jorden nu va?

LIVET EFTER DIG
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz publishing (2013)
Översättare: Emö Malmberg, originaltitel: Me before you
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Pocketpinglorna

52 bra saker: böcker och bär

blueberries-690072_640

Förra veckan blev det ingen bra sak på grund av död, begravning och en massa dåliga saker. Visst finns det ljus i mörkret och allt det där, men att publicera en av 52 dyrbara saker en begravningsfredag kändes fel. Så det blir två den här veckan istället.

Bra sak 1: Ett sagolikt läsflyt. Med det menar jag inte att själva läsningen går extrasmidigt utan att jag kommit över några riktigt fantastiska böcker på slutet. Jag tänker främst på Flickorna av Emma Cline (recensionsdatum är först 8/9 men jag kan säga redan nu att det är en av årets bästa) och Malin Persson Giolitos helt fenomenala Störst av allt. Jag har också läst Elizabeth Hands Wylding hall (fantastiskt vilsamt obehaglig) och Grief is the thing with feathers av Max Porter (egentligen obeskrivlig men fantastisk) de senaste veckorna. Recensioner kommer vad det lider.

Bra sak 2: Blåbär. Fem steg utanför dörren. Bara att gå ut före frukost eller plocka några enstaka som humörhöjare på väg ut på morgonlöprunda. Och många finns det också. Typ en miljon bra saker i en skog nära mig.

Det här är två av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

The last best kiss

the-last-best-kissSå har jag läst en till av Claire Lazebniks Austen-varianter, den här gången på min favorit Övertalning. Den är söt, väl placerad i high school-miljön och kanske lite väl långdragen för att bli perfekt. Men den är ändå precis vad jag förväntade mig, perfekt semesterläsning med:

En styck omtyckningsbar “hjältinna”
En styck underbar “hjälte”
En riktigt dysfunktionell familj a la Austens Eliotts
Lagom antal förvecklingar
Ett lyckligt slut

Inget som dröjer sig kvar men absolut något att läsa om om några år, när behov av avkoppling uppstår, som det ju gör ibland.

THE LAST BEST KISS
Författare: Claire Lazebnik
Förlag:Harper teen (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Daisy in chains

daisy-in-chainsDaisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.

Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.

Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.

*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.

DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel

Tala är guld

tala-ar-guld-de-sa-allt-till-varann-utom-det-allra-viktigasteDen här recensionen skulle kunna bli en berättelse om hur jobbigt jag ändå tyckte det var att läsa den här boken eftersom jag känner igen lite väl mycket av Matthews tvångssyndrom. Men jag vet inte om den här bloggen klarar fler inlägg om allt som är skevt med mig (vi har ju alltid recensionerna av KroppspanikConstant reader och Fangirl till det, bland annat), och dessutom vill jag inte ta fokus från det viktiga, boken.

Men boken istället:

Flicka med cerebral pares möter pojke med tvångssyndrom och ljuv musik uppstår. Typ. Men inte. Jag älskar att de inte möts av en slump utan att det är Amy som styr det dit. Jag älskar att de är fel och gör fel och klantar till det så mycket att jag får bli irriterad på dem men samtidigt heja på dem (som personer och inte alltid som ett par). Det är sällan personer med en sjukdom eller diagnos får vara personer snarare än sjukdom och diagnos i böcker, men här är de det. Jag ville liksom aldrig lämna dem, men Tala är guld tog slut till slut (och möjligen kan jag medge att det som hände strax före slutet var lite för mycket, men inte så att det förstörde något) som också goda böcker tenderar att göra. Nu hoppas jag bara att jag ska lyckas övertyga några av er att läsa den också. Jag skulle gärna vilja presentera er för mina vänner Amy och Matthew.

TALA ÄR GULD
Författare: Cammie McGovern
Förlag: Constant reader (2016)
Översättare: Maria Lindén, originaltitel: Say what you will
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…

Vinden som sprider elden

Jag har mina fördomar förstås. En av dem är att sydamerikansk litteratur inte riktigt är något för mig. Det är liksom sådär skränigt och mustigt att jag får allergiska utslag bara av att tänka på det. Vilken himla tur att jag kan tillåta mig själv att bli motbevisad känner jag, för Argentinska Vinden som sprider elden är allt annat än det jag trodde.

Vinden som sprider elden är en väldigt rakt berättad och enkel historia. Eller egentligen är den många små fragment av flera väldigt snåriga och vardagliga berättelser. Pastorn vars bil bryter ihop i hettan, varför gjorde han så mot sin fru och vem är han egentligen? Hans dotter Leni – vad vill hon ha ut av livet och kommer hon kunna lista ut det? Bilmekanikern, hur ska det gå för honom,  och för Tapioka..? Det finns så mycket som glimtar förbi i den här boken, så mycket jag sen får pussla själv. Och det är inte alls besvärande, jag gillar att pussla.

Undrar vilken fördom jag ska slakta härnäst, och vilka sydamerikanska författare jag missat och måste upptäcka.

VINDEN SOM SPRIDER ELDEN
Författare: Selva Alvada
Förlag: Tranan (2016)
Översättare:  Hanna Axén
Köp den t.ex. här eller här.