Daisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.
Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.
Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.
*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel[/su_note]
Det här inlägget inspirerade mig till att läsa Skulptrisen, som var helt okänd för mig tidigare: http://jsprbok.blogspot.com/2016/08/78-minette-walters-skulptrisen.html
Jag tycker den är bra, men vet inte om just avslutningen är så blodisande. Det är obehagligt mest hela tiden, tycker jag.
Jag minns den också som obehagligt rakt igenom men just den där sista meningen är det som bitit sig fast, men jag törs uppenbarligen inte läsa om den med stor risk för att jag minns fel 😉 Kul att du läste den och gillade!