Två gånger Åsa Grennvall

Ibland händer det att jag går på andra bibliotek än det där jag jobbar, som en helt vanlig biblioteksbesökare. Och då händer det att jag hittar sånt jag inte hittar annat, som en gömma med Åsa Grennvall-serier jag inte läst förut.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR

Då kan det konstateras, redan i sin debut, Det känns som hundra år, var Åsa Grennvall genialt bra. Jag älskar verkligen det där självutlämnande (jag kan vara tänka mig vad det måste ha kostat), såriga, självironiska. En hel del är nya nycklar till den Åsa jag lärde känna i Deras ryggar luktade så gott, men här finns också den där historien som är en sorts mittpunkt där, och den gör lika ont här.

Åsa Grennvalls skildring av skolan, att flyta ovanpå och flyta med bär många likheter med det jag minns av den där tiden. Både den lite spelade ångesten och den djupt gående riktiga. Det är ingen barnlek att vara tonåring direkt, och det kan ge mig lite ångest som snart blivande tonårsmamma.

MIE

Kom året efter Det känns som hundra år och berättar vidare om Åsas ungdomstid. Nu går hon på Konstfack utan att hitta någon tvillingsjäl (trots allt hon trott om konstskolor och såna som går där), tills Mie dyker upp.

Mie är ännu ett steg in i Grennvalls universum och jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där. Jag älskar att få träffa Åsas bror (om än flyktigt), han som finns i bakgrunden, som en varm och vänlig närvaro, i Det känns som hundra år (och kanske Deras ryggar luktade så gott?).

Åsa har det svårt och är så hård mot sig själv, jag tycker väldigt mycket om att Mie får finnas där och ta hand om henne lite.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (1999)

MIE
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (2000)
[/su_note]