På Chesil beach

chesil beachDet har länge funnits människor i min närhet som envisats med att jag borde läsa Ian McEwan och jag har varit lite “neej, han är väl en sån där gubbig gubbe…”. Men så drabbades jag av ett skov av lust att överbevisa mig själv och lånade hem hans På Chesil beach, för att den är kort och för att handlingen, om tystnad mellan människor, verkade lovande.

Åh vad jag älskar att bli överbevisad! När Ian McEwan istället för gubbig gubbe visar sig vara en inkännande, känslomässig berättare som dessutom skriver kvinnor, och män, väldigt bra blir jag så himla glad.

Edward och Florence firar bröllopsnatt (eller eftermiddag) och ska ligga med varandra för allra första gången. Han har längtat i ett år och håller på att gå sönder i sin önskan att få älska henne. Hon känner äckel bara vid tanken på att komma nära, vara intim, vara naken med någon. Hon avskyr kyssar, han tror att de nu som gifta inte ska göra annat. Och ingen enda gång lyckas de prata ordentligt med varandra.

Jag älskar det här. Att få bli så irriterad på dem, att få tycka om dem, känna igen och känna att “sådär skulle jag aldrig bete mig”, samtidigt. Det är så storslaget småskaligt fantastiskt.

Ok, vad ska jag nu läsa av McEwan? Vilka är hans i ert tycke bästa? Förutom denna har jag bara mött honom i filmatiseringen av Atonement som jag inte alls gillade och som nog är bidragande orsak till min inbillade aversion.

PÅ CHESIL BEACH
Författare: Ian McEwan
Förlag: Ordfront (2007)
Översättare: Maria Ekman, originaltitel: On Chesil Beach
Köp den t.ex. här eller här i nyutgåva som pocket från Brombergs.
Andra som skrivit om boken: xxx

Lite om läget

metaphor-1209691_1280

Det känns som att det hänt mycket sen sist. De här recensionerna som publiceras här på bloggen skrev jag i verkligheten för flera veckor sen. Innan jag blev så oerhört trött, eller under tiden kanske snarare. Och just nu är jag alltså oerhört trött. Jag kan inte fokusera tankarna så bra, kan inte koncentrera mig nog för att läsa en bok och har problem med intryck och hjärtklappning och det mesta kan man säga. Just nu är jag sjukskriven och hemma för att försöka hitta tanketrådar och knyta ihop dem, och för att lära mig andas och vara igen. Det blir säkert bra allt vad det lider.

För tillfället lägger jag den energi jag har på att inte tänka, inte oroa mig för att jag inte kan läsa (båda de sakerna med minimal framgång), att promenera, samla pokemons och att hänga med familjen (mycket mer framgångsrikt tack och lov).

Sen sist har också bokmässan kommit och gått, mer om min lite avstängda mässa skriver jag i veckan på Kulturkollo. Där finns just nu också en utlottning av två Kim Thuy-romaner som jag själv gärna skulle vilja vinna om jag då inte vore diskvalificerad från tävlande pga kulturkollare 🙂 Över huvud taget rekommenderar jag ett besök på Kulturkollo för en total uppdatering i allt som hände på mässan.

Vad mer? Jo, Bonniers bokklubbar har utsett Fiktiviteter till en av de 11 bästa bokbloggarna 2016, läs mer här. Jättekul med uppskattning förstås och jag blev väldigt glad över motiveringen, men jag önskar att jag hade lite mer energi att erbjuda bloggen och bloggläsarna just nu. Faktum är att jag har några veckors recensioner kvar som är tidsinställda och klara, men därefter blir det nog en aning tyst här. Om jag inte hittar den där perfekta boken som hjälper mig att komma på plats i läsandet igen. Jag hoppas!

Hundra omistliga ting

hundra-omistliga-tingÅ vad jag gillar Lucy Dillon! Å vilka fördomsfulla fördomar jag hade för tre böcker sen och så fel jag hade. Hon är ju underbar. Ingen jag vet skriver så bra feelgood så att man känner feelbadet under tiden men alltid bottnar i det där ulliga myset. Det trygga. Här handlar det om Gina. Om skilsmässan hon genomlever, om cancers som inte är hundraprocentigt borta från horisonten efter långa behandlingar, om en mammarelation som är sönder, om vad som hände hennes första kille och som påverkar henne fortfarande efter femton år. Det är så mycket och ändå så enkelt.

Gina hanterar också allt med ett försök att förenkla och renodla. Hon söker sina hundra viktigaste saker och hon försöker göra sig av med allt hon har bara för att. Det är ju rätt inspirerande. Över huvud taget blir jag inspirerad av Lucy Dillon. Inspirerad att ta tag i saker, och att vara lite snällare mot mig själv. Det är faktiskt inte så jäkla lätt att leva, vi gör bara så gott vi kan och det måste vara gott nog. Och varje gång den känslan försvinner är det dags att läsa en ny Dillon-bok.

HUNDRA OMISTLIGA TING
Författare: Lucy Dillon
Förlag: Forum (2015)
Översättare: Ann Björkhem, originaltitel: One hundred pieces of me
Köp den t.ex. här eller här.

Wrong about the guy

wrong-about-the-guyMen åh ändå vad fina de är de här Jane Austen-varianterna som Claire Lazebnik skriver! Jag har ju tidigare läst Epic fail (Stolthet och fördom) och Last best kiss (Övertalning) och det här är Emma-varianten, och min absoluta favorit såhär långt. Jag tycker verkligen att hon använder teman och story på ett varsamt sätt och så flyttar hon över till nutid och gör allt så himla varmt. Det finns sån värme i familjen och mellan karaktärerna här. Kanske är det min förkärlek för Knightley men han har verkligen gjorts fint här, inte alls sådär magisterjobbig som han ibland är i originalet.

Det här är böcker att må bra med helt enkelt och jag är rätt glad att jag har Mansfield park-versionen kvar. Och sen hoppas jag hon skriver en Northanger abbey också. Tänk er! Med böcker och läsning och gotiskt slott eller vad nu nutiden placerar den i för verklighet.

WRONG ABOUT THE BOY
Författare: Claire Lazebnik
Förlag: Harper teen (2015)
Ingår i en serie fristående tolkningar av Jane Austens romaner.
Köp den t.ex. här eller här.

Jack

Jamen visst är Jack sådär bra som alla säger. Väldigt, väldigt bra!

Jack i sig själv är kanske inte särskilt fantastisk, tillsammans med honom själv får jag tvärtom veta att han är rätt misslyckad under sitt lyckade killen-skal. Han har alla de där följarna på insta och han är bäst i innebandyn och alla vill hänga med honom, men gillar de honom? Och det allra viktigaste som Jack inser är att han nog inte gillar sig själv.

Jag gillar trots allt Jack, för att han vill komma till insikt och försöker göra något åt sig. Jag gillar hans mamma som kämpar och odlar sin egen keyboardspelande personlighet. Och Freja förstås som är sådär som i alla fall jag drömde om i tonåren, liksom fri… Jag gillar Rolf förstås och så är jag väldigt svag för plötsligt uppdykande och totalt utkastade lille Enar. Han är sex år och ingen tar egentligen hand om honom, hur ska det gå för stackarn? Det är nästan så jag kräver en uppföljare om Enar om tio år för att försäkra mig om att han har det bra (han måste få det bra!) för honom kommer jag tänka mycket på.

Jack är en särdeles lättläst och lyckad bok, som stannar kvar. Och språket är så himla bra, tonen är precis den rätta och det är sannerligen inte självklart. 

JACK
Författare: Christina Lindström
Förlag: B. Wahlströms (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Enligt O

Christina Lindström kommer också finnas med på bokmässan, läs mer på bokmässans sida.

Bokmässan.jpg

Middagsmörker

middagsmorkerDet går verkligen undan här! Det är trolldom och myter och krafter och ond bråd död. Och listiga planer och folk man inte kan lita på. Jag gillar det. Jag gillar Àili som kommer hem (men inte hem) till släkten i Idijärvi sameby och finner sig indragen i långt mer än sorg efter sin bortgångna pappa. Sorgen har svept in henne i ett lager av blindhet som inte viker förrän hon är mitt uppe i vad det nu är hon är mitt uppe i.

Jag gillar det magiska, det känns realistiskt om ni missförstår mig rätt. Som om det hänger ihop med verkliga myter på ett trovärdigt sätt. Jag kan ytterst lite om samisk kultur och myt, och om koloniseringen av Sápmi. Det var som vi alla vet någonting vi inte lärde oss om i skolan. När man skriver en berättelse om ett kulturarv som ofta negligerats och trängts undan krävs en extra dos respekt och ett ansvar att skriva fram också förtigande, förföljelsen och förminskandet. Jag tycker att Charlotte Cederlund gör det bra, ur mitt perspektiv. Hur boken känns för den med samisk erfarenhet kan jag inte säga. Eli skriver jättebra om det i sin recension, om ansvaret, det som skaver lite och det som skulle kunna bli ännu bättre. Läs vidare hos henne.

MIDDAGSMÖRKER
Författare: Charlotte Cederlund
Förlag: Opal (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Charlotte Cederlund kommer till Bokmässan där hon bland annat deltar i seminarierna Vikingaliv och samisk mytologi och Det nordiska lockar och skrämmer.

Bokmässan.jpg

100 hemskaste

100-hemskasteDet har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.

Bokmässan.jpg

Vinn ett seminariekort till bokmässan!

Just nu pågår uppsnacket inför årets bokmässa för fullt på Kulturkollo. Till veckans utmaning har vi fått ett 4-dagars seminariekort att lotta ut, allt en behöver göra för att delta är att tipsa om ett särskilt lockande seminarium i årets mässprogram. Allt om detta hittar du här.

Själv är jag som vanligt ytterst oförberedd när det gäller seminarieplanering. Jag brukar gå väldigt mycket på de där dagliga seminariebroschyrerna som finns på mässan. Jag har en del biblioteksrelaterade seminarier som jag vet att jag ska gå på, och så vill jag försöka tränga mig in på det där lördagsseminariet med Sofi Oksanen. Och Mhairi McFarlane och Lisa Jewell förstås… Hur planerad är du?

Fågelburen

fagelburenAnledningen till att jag läst Lisa Jewells Fågelburen är att så många så länge sagt mig att jag borde göra det. Anledningen till att jag läst den just nu är naturligtvis bokmässan.

Om handlingen kan sägas att det är en rätt magisk berättelse om en familj som fallit sönder, där alla och ingen valt fel mer än en gång.

Om min reaktion kan man säga – ren ångest. Så himla jobbigt ändå! Som vanligt var jag oförberedd på vad den skulle väcka i mig och reaktionen var rätt våldsam. Visst är det väl fantastiskt att man kan få känna så av böcker? Men inte bara fantastiskt förstås, jag är lätt traumatiserad fortfarande en vecka efter att jag läste ut. Det finns ett avslöjande där mot slutet, om en liten händelse som växer sig oöverstigligt stor och svår för att den blir slutgiltig. Det är så hemskt att ta in. Det där mörkret som alla och en själv kan säga att det var inte ditt eller mitt fel, men eftersom det inte kan ogöras blir det ändå för evigt. Hon skriver det ohyggligt bra Lisa Jewell. Jag läser det möjligen inte lika bra just nu… Det här är väldigt långt ifrån den sortens fluff jag föreskrev mig själv i det här inlägget, men jag kunde inte låta bli.

FÅGELBUREN
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz publishing (2013)
Översättare: Christina Stalby, originaltitel: The house we grew up in
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Och dagarna går

Lisa Jewell besöker bokmässan under lördagen då hon bland annat samtalar med Mhairi McFarlane och minglar med bokbloggare i Kulturkollos regi.
Bokmässan.jpg

Vi

viNär jag tänker tillbaka på Ru och min upplevelse av att läsa den så fylls jag av en varm känsla. Men jag minns inte så mycket av vad den handlade om. Jag minns båtresan, jag minns att det fanns glimtberättelser som jag läste om och om och om igen för att de berörde mig, men jag minns inte vad de berättade. Och det gör ingenting. Allt sitter där ändå, som en tuss bomull kring hjärtat.

Så kommer det att bli med Vi också tror jag. Boken kommer inte förblekna, men den kommer bli ett fotografi snarare än ett levande minne. Jag kommer spara den som en känsla i minnesbanken. En bra känsla.

Det är så fint att få följa med in i Kim Thúys värld, hon tar mig alltid i handen och följer med hela vägen. Inte genom att berätta allt eller peka utan genom att finnas där med sitt lugn och sin kärlek. Jag vet att det nog låter dumt, men det är så det känns. Kim Thúy är min vän, hon skulle aldrig svika.

Rent litterärt så är Kim Thúy en sån där författare som aldrig har med ett överflödigt ord, som Alice Munro också är. Allt, minsta komma, känns vägt på silvervåg och självklart. Ingenting för lite, ingenting för mycket. Allt är bara så som det ska vara.

VI
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2016)
Översättare: Ulla Linton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, och dagarna går…

Kim Thuy kommer till Bokmässan och medverkar på bokcirkelträff med Kulturkollo, och på ett söndagsseminarium.
Bokmässan.jpg