Haruki Murakami är en författare jag älskar och samtidigt har väldigt svårt för. Hans fascination för kvinnokroppen och hans ofta slemmiga och obehagliga sätt att beskriva den och slänga in lite random bröstvårtor här och där, och att förse träiga manliga berättare med unga och villiga älskarinnor, är tröttsamt och irriterande. Men när han inte hänger sig åt rena dumheter är han ofta briljant.
När han utforskar gränsen mellan verkligheten och det andra, en gräns som kanske finns inom oss själva och är en fysisk plats samtidigt. När han ger sig hän i sin uppenbara fascination för brunnar (främst i Fågeln som vrider upp världen, men brunnarna finns i Sputnikälskling också som ett hot i bakgrunden). När han slänger sig ut i det magiska och vardagliga och absurda (som här och i Strange library förstås). Då är han genial.
Läraren K är en sån där träig berättarman och anledningen till att jag ändå gillar att lyssna till hans berättelse är nog att jag här slipper veta mer om den där ”flickvännen” än att hon finns. Hans vän Sumire däremot får jag veta desto mer om och det är nog genom henne jag typ gillar honom. Hans förälskelse i Sumire säger bra saker om honom helt enkelt på samma sätt som det faktum att hon inte är intresserad av honom utan faller för affärskvinnan Myu talar till Sumires fördel.
Sputnikälskling är en vacker och sorglig berättelse om kärlek och vänskap, om förlust. Den är sorglig inte på det där gråtsättet utan sådär att det går en sorgesam ton genom hela berättelsen. Och en av Murakamis storheter är att han skriver om magi (må vara magisk realism men ändå) så att jag känner igen mig i det. Förlusten är så väl formulerad att den genomsyrar hela romanen. Förlusten och saknaden. Kanske är det inte ens den där människan som försvann man saknar, kanske är det sig själv.
Av slutet begriper jag ingenting, det är nog det jag älskar allra mest.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
SPUTNIKÄLSKLING
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Norstedts (2008)
Översättare: Vibeke Emond, originaltitel: Supuutoniku no koibito
Andra som skrivit om boken: Enligt O[/su_note]