Det där med förväntningar är riskabla grejer. När man får ett följebrev som talar om en bok som “delar in våra liv i ett före och ett efter” och “utan tvekan en av de starkaste berättelser vi någonsin läst” då är det dags att företa läsning med stor försiktighet. Tillsammans med förhandsexemplaret av Femton hundar fick jag ett sådant brev, jag var inte nog försiktig…
Femton hundar handlar om just femton hundar som på grund av ett illa genomtänkt vad mellan gudarna Apollon och Hermes föräras mänskligt medvetande. Det får naturligtvis konsekvenser, rätt förfärliga och sorgliga konsekvenser.
Jag tycker om en hel del i den här boken men jag tror att det jag gillar gillar jag för att jag är så förtjust i och van vid hundar. Jag har växt upp med dem och förstår hur de funkar, och förmänskligandet av dem är väldigt bra skrivet, jag tror på det. Det finns något djupt sorgligt och berörande i hur hundarnas utsatthet och därigenom människors utsatthet skildras. Jag gillar diskussionen kring religion och makt och jag är förtjust i känslan som förmedlas, hur hundighet känns. Jag är mer intresserad av hundighet än mänsklighet om jag ska vara ärlig.
Det är en intressant bok men den ger mig ingen djupare insikt om världen eller vad det innebär att vara människa. Att förvänta sig det är naturligtvis dumt, men det var ju det där följebrevet… Jag upplevde något av ett Paolo Coelho-ögonblick, som när jag läste hans Alkemisten och hela tiden väntade på djupet och det den hade att säga men aldrig hittade det. Det är samma sak här. Möjliga förklaringar till det är att boken är ett ok hölje kring en ganska grund berättelse, eller så är jag helt enkelt inte mottaglig för livsvisdom.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
FEMTON HUNDAR
Författare: André Alexis
Förlag: Kalla kulor förlag (2016)
Översättare: Hanna Williamsson, originaltitel: Fifteen dogs
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]