En falnande kärlek (eller vad är det för fel på Doctor Who nuförtiden?)

doctor-who-trailer-season-9-doctor-capaldi-1920Åh den falnande kärleken som är min relation till Doctor Who, så sorglig den känns. Jag har till och med börjat om från (min) början med sonen nu, för att det gör mig så ledsen att inte känna det där pirret längre. Litegrann är jag osäker på om det är serien som blivit sämre eller om det är jag som förändrats, men jag tror (vill tro!) ändå att det är serien. Vi kan väl bena lite.

The Doctor, doktorn. Här känner jag att jag tappade kärleken när vi gick från oerhört mörka och smärtsamma David Tennant till totalt (i alla fall i början) super-överglada Matt Smith. Jag kom att gilla Smiths doktor också, men det var aldrig kärlek. Peter Capaldi som sen tog över är en skådespelare jag älskar (inte minst från Torchwoods tredje säsong) och han gör en grumpigare och bittrare doktor igen vilket jag gillar, men inte så mycket som jag hoppats.

Companions, följeslagare. Här måste jag ärligt säga att jag inte fastnat för eller ens egentligen gillat någon efter Donna. Hon var den ultimata, den ingen lever upp till. Och jag vet inte om det bara är dåligt skrivet, men särskilt Clara har varit rätt obegriplig. Hela den här historien med mr Pink, var det meningen att jag skulle känna något för honom eller dem? Och varför är hon så speciell för doktorn? Jag känner det verkligen inte, men jag tycker inte ens att jag får det särskilt bra förklarat. Eller så har jag glömt, för jag har också stora problem med den oerhörda snårigheten i såväl enskilda historier som övergripande säsongshandlingar.

Alla de här problemen jag har med serien tror jag delvis kommer sig av att Steven Moffat bröt så definitivt med tidigare säsonger när han tog över. Visst har det gjorts jubileumsprogram, men det är först i denna den senaste serien som jag över huvud taget sett blinkningar till säsongerna med Tennant och Eccleston. Det har varit konstigt, inte minst då Moffat ju själv var med och skrev också då. Men kanske vill han inte påminna om mästerliga avsnitt som The Doctor dances och Blink nu när han inte längre håller samma klass? De logiska luckorna som alltid funnits där göms inte längre under lager på lager av värme och humor vilket känns fattigt, och sorgligt.

Trots mitt gnäll tror jag att jag gillar den här säsongen bättre än förra, och sista avsnittet The husbands of River Song kändes som en fin påminnelse om de där lekfulla episoderna från fordom.

Jag ser egentligen bara en lösning på det här problemet. Vi behöver Jack Harkness. Och vi behöver honom snabbt.

Alla mina tidigare texter om Doctor Who (och Torchwood) hittar du här.

Utmattning, läsning och inte läsning

Jag berättade häromdagen att jag testar ett litet projekt för att öva tankarna på att kunna läsa igen. Det har jag slutat med nu. Jag kom väl till insikt om att det var ett av alla sätt jag stressar upp mig själv på.

Det jag gjorde innan jag slutade var att läsa poesi (Edith Södergran), som poesiterapi. Jag har läst och läst och läst om tills jag typ klarar att hålla ihop ord ett med ord två, rad tre med rad fyra och sen har jag antecknat vad orden betyder och vad det säger mig. Väldigt basic, väldigt jobbigt när det hakar upp sig hela tiden och jag påminns om att jag inte ens kan läsa en jävla dikt, ganska dumt med andra ord. Så gör inte det om du hamnar här.

Men det där är också lätt för mig att säga nu eftersom anledningen till att jag slutade inte alls var någon gudomlig insikt. Det var att jag kom på den bästa idén i världshistorien. Det slog mig att jag har ett lager av bästa tänkbara böcker som jag borde kunna läsa också i denna tid av total ofokus. Sagan om Isfolket. Böcker jag läst kanske tio gånger tidigare (minst), böcker jag kan utantill, på gränsen till ordagrant, böcker jag kan läsa lite sådär på en höft och ändå känna att jag hänger med i. Så jag plockade en på måfå, “läste” den och kände att jo, det här kommer funka igen så småningom. Just nu kan jag inte läsa på vanligt sätt, men jag känner ändå någon sorts trygghet i att det kommer tillbaka. Och när jag längtar som mest kan jag alltid återvända till Isfolket. Det gör jag inte för jag är inte så sugen, men jag vet att jag kan.

Så min lärdom så långt – försök inte så himla mycket! Och jag ska inte blir irriterad på mig när jag ändå gör det. Jag kan återvända till det jag känner och låtsasläsa lite om det behövs för sinnesrons skull. Sen struntar jag i det där med böckerna och ser på tv-serier istället (vilket låter sjukt hurtigt och helt ignorerar det där i hjärttrakten placerade läslängtet, men ändå…).

Men poesiterapin var förstås inte helt bortkastad, jag fick återuppleva dikter som denna och det är aldrig fel:

Höstens dagar
Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund…
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…

Älskade Edith, jag kommer tillbaka igen när jag kan göra dig rättvisa!

Nobeldags!

Den stora dagen! I år kommer jag sitta hemma ensam (eller i alla fall ensam intresserad, katten sover troligen) när jag får besked om vem som får nobelpriset i litteratur, det betyder minsann inte att jag är mindre pirrig för det. Det är så galet spännande, en liten stund till är det galet spännande och sen hoppas jag att det är roligt, intressant eller i alla fall ok… Såhär har jag tippat på Kulturkollo, läs hela inlägget här och se vad mina kollo-kollegor tycker och tror:

Jag gissade ju faktiskt rätt förra året så jag borde egentligen dra mig tillbaka nu och njuta av det istället för att göra bort mig och gissa fel. Men så kan vi förstås inte ha det. Jag följer Annas exempel och säger Ngugi Wa Thiong’o kanske? Honom gillar jag utifrån det lilla jag läst. Margaret Atwood vore ju en dröm, men det tror jag inte är möjligt efter Alice Munro, men som sagt en riktigt drömmig dröm vore det. Annars kommer jag för evigt hålla tummarna för Colm Toibin också, så gudabenådat fantastisk som han är! Men jag utgår ändå från att det blir någon jag inte känner till så väl i år, hoppas gör jag mest på att det ska bli någon jag kan tänkas vilja bekanta mig med vad det lider.

Något annat

Så var det slut på mina tidsinställda recensioner. Och inga fler finns på horisonten eftersom jag inte kan koncentrera tankarna nog mycket för att läsa än. Och inte går det lika lätt att formulera skrift heller. Mer om varför kan du läsa här.

Jag är fortfarande trött, fortfarande ofokuserad och sjukskriven ett bra tag till med order att vila. Vissa dagar går det rätt lätt och vissa dagar är det obegripligt svårt och tungt. Men, och det här är ett jätteviktigt men, jag har det rätt bra. Jag tar mig tid att vila sådär som jag egentligen alltid gjorde fram till en punkt i livet när jag glömde. Jag sitter i en timme och tittar på träden som släpper sina blad i höstvinden, jag låter tankarna fara och bara är. Och det är fantastiskt.

Och så har jag börjat sticka. Och jag har ett “komma tillbaka till läsningen”-projekt. För jag ska tillbaka till läsningen, sakta men helt säkert så ska jag dit. Hur jag gör tänkte jag faktiskt berätta om snart. Hoppet är långt ifrån dött och så alltså inte heller den här bloggen, den kommer bara handla lite mer om läsning, lästestande och strategier en stund. Och så kommer den vara långsam och så som den blir. Inget krångel, inga krav. Men jag känner att det kan vara bra (för mig, men också för andra kanske) att skriva ner lite om hur jag hanterar just den här lilla biten av utmattningssyndromet. Det är lite spännande ändå, och jag vill ju väldigt gärna fortsätta skriva trots att jag inte läser. Jag vill hålla fast i någonting som är normalitet och passion i allt det här lugna och vilsamma.

Meant to be

meant-to-beDet händer rätt ofta att jag låter mig styras av Goodreadsrekommendationer när det gäller ungdomsromantik, köper hem en hög och medvetet “glömmer bort” dem tills de behövs. Ibland bara måste man.

Och så läser jag, jämför med Stephanie Perkins (och, orättvist eftersom det inte är riktigt samma genre, Sarah Dessen) och finner dem inte alls lika bra. Ibland är det rätt bra ändå, trots att de inte når upp till Lola och gänget. Meant to be är en sån bok, inte fantastisk men ändå ungefär det jag hoppades när jag plockade den från hyllan. Möjligen är den lite för seg på mitten, möjligen är det lite för lätt att lista ut hela kedjan av sammanhang men karaktärerna är söta, London är magiskt och slutet är ganska bedårande.

Det är himla bra det där jag gör när jag köper på mig en bunt sånt här och i alla fall prickar in några guldkorn. Dags att fylla på snart igen…

MEANT TO BE
Författare: Lauren Morrill
Förlag: Ember (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Ännu mer Åsa Grennvall

I höst kommer en ny serieroman av Åsa Grennvall och det är en stor sak i min litterära värld (och lets face it, jag har knappt något annat än en litterär värld…). Efter att ha fallit andlöst för såväl Deras ryggar luktade så gott som Elfriede – en dystopi ägnade jag stora delar av sommaren åt att läsa igenom allt Åsa Grennvall skrivit. Det har varit en resa in i ett mörker så djupt att det är jobbigt att känna igen sig därinne. Men det är fint också, att få höra ihop, och att få tröst. Det är ändå något med folk som lyckas skriva ångest så att den dämpar ens egen.

En liten rapport kom redan i början av augusti då jag skrev om Det känns som hundra år, Mie och Svinet. Här kommer resten:

Det är inte värst sådär i början
Det här är egentligen inte en serieroman, det är mer som en serienovellsamling eller en samling episoder som i och för sig berör samma tema men ändå inte är lika. Jag gillar, men blir inte berörd på det sättet jag kommit att förvänta mig.

Sjunde våningen
Oj! Saker jag känner igen i den här boken: att bo på folkhögskola, att ställas inför valet att vara sig själv eller förändra sig för att passa (in i gruppen eller för att passa en annan). Saker jag inte känner igen och som jag är oerhört tacksam över att inte känna igen: det obeskrivligt destruktiva förhållandet Åsa dras in i. Jag vet inte om jag någonsin läst en relation där våld (fysiskt och verbalt) skildras så starkt och begripligt. Det går inte att avfärda kvinnor i våldsamma relationer med ”men varför gick hon bara inte” när man läst Sjunde våningen (om man till äventyrs tyckte att det gick innan alltså) samtidigt som det är det enda kroppen skriker. Tack och lov att hon gick!

Ett familjealbum
Här känner jag igen en del av Åsas teman (märker ni hur jag nått fram till du-status med författaren vid det här stadiet) – den oerhört komplexa mammarelationen, bekantskapskretsmannen som tafsar och sen blir typ styvpappa, ångest. Det extra fina med den här boken är att den gör så beundransvärda och bra försök att se problematiker och händelser ur olika perspektiv. Väldigt starkt, och hemskt.

Cynisk romantiker
Det här är verkligen en bra bok att avsluta den här genomläsningen med. Den kopplar ihop händelser och serieromaner på ett föredömligt tydligt sätt. Här får jag tidslinje och reflektion vilket jag tycker väldigt mycket om. Det är ingen må bra-utflykt att ge sig ut i Grennvalll-land men det är ändå fullt möjligt att känna sig stärkt efteråt, när man kommer hem. Och det gör jag.

Åsa Grennvalls nya roman Jag håller tiden kommer ut i november.

DET ÄR INTE VÄRST SÅDÄR I BÖRJAN
Förlag: Optimal press (2003)
SJUNDE VÅNINGEN
Förlag: Optimal press (2002)
ETT FAMILJEALBUM
Förlag: Optimal press (2005)
CYNISK ROMANTIKER
Förlag: Galago (2006)

Författare: Åsa Grennvall

When beauty tamed the beast

when-beauty-tamed-the-beastLite Skönheten och odjuret, lite House M.D, lite febersjukdom och gamla slott. En hel del sex. Och en riktigt snärtig (jag kan inte tro att jag använde just det ordet i en recension precis nu på bloggen) dialog. Det finns mycket att gilla i min andra bok av Eloisa James. Som jag hoppades var den mycket bättre än den andra boken i samma serie som jag redan läst. Ännu mer mersmak alltså. Fortsätter nog med ljudböckerna, inläsningen var finfin.

WHEN BEAUTY TAMED THE BEAST
Författare: Eloisa James
Förlag: Harper Collins US (2011)
Inläsare: Susan Duerden
Ingår i Happy ever after-serien där jag tidigare läst Once upon a tower.

Vi tar det en gång till, med glädje!

Vet ni vad, det blev väl ändå lite tråkigt det där att jag gömde det fina med Bonniers Bokklubbar val av Fiktiviteter som en av de 11 bästa bokbloggarna i ett så tråkfokuserat inlägg häromdagen. Jag blev på riktigt glad över det, inte minst med tanke på att det varit rätt motigt på slutet och att bloggorken sinat. Det är uppskattning som denna, och gemenskapen bloggen gett mig, som inspirerar mig att redan nu tänka vad jag vill skriva här framöver, så snart jag orkar

Mina 10 kollegor bland de utvalda är flera gamla favoriter och en hel hög nuvarande och före detta kulturkollare: Sincerely Johanna, Bokhora,Enligt O, Jennies boklista, Beas bokhylla, Hyllan, Litteraturkvalster och småtankar, Bokstapeln , Bokomaten – många av mina egna absoluta bloggfavoriter, fint sällskap! Motiveringen till varför jag hamnade i detta sällskap gjorde mig riktigt glad och lyder som följer: