Åh den falnande kärleken som är min relation till Doctor Who, så sorglig den känns. Jag har till och med börjat om från (min) början med sonen nu, för att det gör mig så ledsen att inte känna det där pirret längre. Litegrann är jag osäker på om det är serien som blivit sämre eller om det är jag som förändrats, men jag tror (vill tro!) ändå att det är serien. Vi kan väl bena lite.
The Doctor, doktorn. Här känner jag att jag tappade kärleken när vi gick från oerhört mörka och smärtsamma David Tennant till totalt (i alla fall i början) super-överglada Matt Smith. Jag kom att gilla Smiths doktor också, men det var aldrig kärlek. Peter Capaldi som sen tog över är en skådespelare jag älskar (inte minst från Torchwoods tredje säsong) och han gör en grumpigare och bittrare doktor igen vilket jag gillar, men inte så mycket som jag hoppats.
Companions, följeslagare. Här måste jag ärligt säga att jag inte fastnat för eller ens egentligen gillat någon efter Donna. Hon var den ultimata, den ingen lever upp till. Och jag vet inte om det bara är dåligt skrivet, men särskilt Clara har varit rätt obegriplig. Hela den här historien med mr Pink, var det meningen att jag skulle känna något för honom eller dem? Och varför är hon så speciell för doktorn? Jag känner det verkligen inte, men jag tycker inte ens att jag får det särskilt bra förklarat. Eller så har jag glömt, för jag har också stora problem med den oerhörda snårigheten i såväl enskilda historier som övergripande säsongshandlingar.
Alla de här problemen jag har med serien tror jag delvis kommer sig av att Steven Moffat bröt så definitivt med tidigare säsonger när han tog över. Visst har det gjorts jubileumsprogram, men det är först i denna den senaste serien som jag över huvud taget sett blinkningar till säsongerna med Tennant och Eccleston. Det har varit konstigt, inte minst då Moffat ju själv var med och skrev också då. Men kanske vill han inte påminna om mästerliga avsnitt som The Doctor dances och Blink nu när han inte längre håller samma klass? De logiska luckorna som alltid funnits där göms inte längre under lager på lager av värme och humor vilket känns fattigt, och sorgligt.
Trots mitt gnäll tror jag att jag gillar den här säsongen bättre än förra, och sista avsnittet The husbands of River Song kändes som en fin påminnelse om de där lekfulla episoderna från fordom.
Jag ser egentligen bara en lösning på det här problemet. Vi behöver Jack Harkness. Och vi behöver honom snabbt.
Alla mina tidigare texter om Doctor Who (och Torchwood) hittar du här.
Som färsk whovian är jag helt oförstående. Jag älskar allt. Eller ok, jag älskade inte Peter Capaldi, tvärtom faktiskt. Men det berodde nog mer på de underliga avsnitt han blev tilldelad. Jag gillade inte alls hans sökande efter sin doktorsroll och tyckte den höll på alldeles för länge. Dessutom tyckte jag att han var nedlåtande och förminskande mot Clara typ hela tiden. Men sedan kom de sista avsnitten och framförallt The husbands of River Song och vid hans ”Hello sweetie” föll jag som en fura. Så nu är Capaldi min doktor, precis som Tennant och Smith är det. Eccleston har däremot aldrig fastnat. Avsnitten är bra, Rose är underbar, men Eccleston är inte min doktor.
Och med det sagt så gillar jag att Moffat förberett för en kvinnlig doktor, om den som tar över efter Moffat nu vågar hoppa på det tåget. Helena Bonham Carter skulle vara fantastisk.
Jag älskar hur vi alla whovianer har olika upplevelser av serien och doktorerna, det är ju så det ska vara… Jag misstänker att hur en kommer in i det spelar stor roll (jag började titta mycket för Ecclestones skull eftersom han länge varit en favorit) liksom sättet man ser serien (jag tror inte att de långa avbrotten i väntan på ny säsong varit särskilt bra för min upplevelse av serien). Jag gillade som sagt också avslutningen på den här säsongen (och hela denna säsong bättre än förra med Capaldi, det var som du säger en hel del märkliga avsnitt där), för att det lekfulla hittade tillbaka lite. Och jag är hundra procent med dig när det gäller Moffats förberedelse för en kvinnlig doktor, det är så tydligt nu och så fantastiskt, hoppas de som ska göra det vågar löpa linan ut!
Du beskriver precis det jag känner. Redan på trailerstadiet visste Jag att jag inte skulle gilla Matt Smiths doktor. Han framstod som flamsig och tramsig. Även När det hände hemska saker flammar hansigigenom dem. Kanske ska det föreställa något slags förvar mot det jobbiga mendet känns mer som att det ska blir er barnvänligt.
Capaldis doktor tilltalar mig mer men jag kände ändå att jag gäspade mugigwnom avsnitten. Till slut kom jag på att felet var att jag inte blev berörd. Jag vet inte om det är slarvigt skrivet eller om det beror på att jag faktiskt inte gillar Clara men jag bryr ignite så värst mycket om hur delger för henne. Amy gillade jag mer men det hjälpte inte. Svårt att bry sig när Matt Smith flammar omkring.
Någon dag ska jag skrivandet där blogginlägget som skvalpar omkring i huvudet.
Det är det som är mitt huvudsakliga problem också, jag KÄNNER inte. Jag känner inget för doktorn eller hans medresenärer, ingenting för de människor som dyker upp längs vägen. Jag kan vara med och tänka att ”det här var ju nästan bra”, men jag känner ingenting och det är det som är nyckeln för mig när det kommer till tv (och det mesta annat).
Ja, det hoppas vi! Händer det så kommer jag hit så kan vi jubla tillsammans. 🙂
Gör det, hoppas, hoppas! 🙂