Ett transfeministiskt manifest

ett-transfeministiskt-manifest

När Maria Ramnehill kommer till den plats i texten där hon konstaterar att kvinna inte är något en föds till utan något en blir läst som så har hon redan väckt så många känslor hos mig att jag nästan inte vet var jag ska göra av dem. För vad är en kvinna egentligen?

Maria Ramnehill tar oss med på en resa genom populärkultur (där transkvinnor och transmän mest bara skildras utifrån cis-personers intresse för själva transitionen och där transkvinnor spelas av män för att filmerna vägrar förstå att de faktiskt inte är män (och transmän skildras näst intill aldrig över huvud taget)), genom vården, genom feminismen. Och det som slår mig är framförallt två saker. Den första är att jag haft sån tur som lever ett priviligierat cis-liv, det andra är att jag inte haft en sån tur som så ofta inte passar in i den där kvinnorollen som också transkvinnor måste hitta sin plats i. Det där när det ska bestämmas hur en ska vara – sminkad eller inte, klackskodd eller inte… Det är inte så tursamt för någon av oss att vi hänger upp våra liv på de där normerna i så väldigt hög utsträckning.

Ett transfeministiskt manifest är en bok för alla oss som vill förstå och som kanske är lite rädda för vår okunnighet, att det ska bli fel och att vi ska använda fel ord i samtalet, den öppnar på många sätt en ny värld med nya möjligheter, också för feminismen som i sina sämsta stunder är sorgligt exkluderande, här visas på vikten av att öppna upp och att göra det tillsammans. 

ETT TRANSFEMINISTISKT MANIFEST
Författare: Maria Ramnehill
Förlag: Bokförlaget Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Och det här var då alltså en opublicerad recension av en bok jag läste i sommar… Jag hittade den precis och undrar nu lite vad för annat smått och gott som gömmer sig i glömskan…

Sent i november

sent-i-novemberDe här böckerna om Mumindalen och alla däri, de kan inte beskrivas eller recenseras. De kan inte reduceras till några ord på en blogg. När jag har suttit med Sent i november har det hänt mer än en gång att jag nästan börjat gråtà av ren lycka över att det här finns. De här orden är skrivna och älskade och det betyder att jag inte är ensam i världen om att vara egen. Onkelskruttet, Hemulen, Homsan, Filifjonkan, alla som vandrar till huset och finner det tomt. Alla som sätter sig där och väntar på att muminfamiljen ska återvända från fyrön. De är som jag, olika delar av mig, några sidor av mig. Och de är så mycket novemberstämning, på ett bra sätt (jo faktiskt). En annan sak den här boken är är medicin, det borde vara självklart att skriva ut det här på recept till alla utmattade, trötta och ledsna därute. Det läker.

SENT I NOVEMBER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 9 i serien. Del 8: Pappan och havet

Lite Sherlock Holmes och Elementary

disc-445271_1280Den här veckan på Kulturkollo har temat Mord och mysterier och veckoutmaningen handlar om favoritmysterier och mysterielösare. Jag resonerar lite kring det i utmaningsinlägget men känner att jag vill prata på lite till här och att jag vill säga något om en alldeles särskild mysterielösare. Sherlock Holmes.

Först av allt: jag är verkligen ingen kännare. Verkligen inte. Det verkar finnas massor av människor med oerhörda kunskaper om Sherlock Holmes och jag är definitivt inte en av dem. Jag har läst lite och sett lite och sen var det inte mer med det.

Jag har sett någon film med Robert Downey Jr som Holmes och det var helt ok, mycket för att Stephen Fry finns med som Mycroft (och när jag tänker efter så är Mycroft väldigt viktig i allt jag sett om Sherlock, jag kanske måste läsa mer för jag minns inte Mycroft alls från böckerna). Jag har som alla andra sett Sherlock med Benedict Cumberbatch och jag älskar förstås Benedict Cumberbatch pga Benedict Cumberbatch men jag har faktiskt bara sett första säsongen eftersom jag inte kom förbi hur mycket jag störde mig på de där klippningarna (ni vet de där som ska visa vad Sherlock i all sin vishet ser så att vi själva inte alls kan pussla ihop det i våra huvuden och därigenom har det bevisats att han är överlägsen på gränsen till övermänsklig). Och så minns jag att jag störde mig oerhört på någonting i hur de hanterade Irene Adler-karaktären, jag minns inte nu varför men jag minns att jag var ordentligt arg.

Det finns en version av Sherlock som jag föredrar framför alla andra och det är Elementary, bristen på Benedict Cumberbatch till trots. Jag gillar att slippa de där klippningarna. Det finns också något oerhört vilsamt med den här serien i det faktum att jag inte behöver anstränga mig så mycket. De kommer i alla fall berätta för mig på slutet varför lösningen på mysteriet ser ut som det gör och det känns som att det finns en sportslig chans att lista ut det själv om en vill (jag vet inte säkert eftersom min hjärna inte fungerat under tiden jag tittat). Handlingen är för det mesta också rätt långsam och det är sällan pulsen stiger under ett avsnitt. Den där vilsamheten har gjort serien till en perfekt följeslagare en höst som denna. Jag gillar karaktärerna, men jag har aldrig tvingats engagera mig på djupet vilket varit skönt, jag tror det beror mycket på att relationen mellan Holmes och Watson (Joan, inte John) är så totalt befriad från sexuell dragningskraft, jag vet att de aldrig kommer bli kära och det är fenomenalt skönt, tänk om fler kunde begripa det!

Långsam alltså, och bra men med karaktärer som håller lite avstånd. Bra skådespelare, särskilt Jonny Lee Miller som Sherlock och Lucy Liu som Joan. Rhys Ifans som Mycroft är fin, och så är gamla favoriten Aidan Quinn med (och bra). Och Irene Adler, låt oss säga att hon hanteras väldigt annorlunda här… Det är väl inte världens bästa serie men någonstans där i mitten av andra säsongen var det rätt förträffligt faktiskt, resten är bra och gediget vilket duger alldeles utmärkt för mig.

Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .

Pappan och havet

För någon vecka sen instagrammade jag lyckligt att jag kunde lyssna på ljudböcker. Då hade jag försökt ett bra tag med en väldig massa olika röster utan att hitta något jag klarade av. Det är dels koncentrationssvårigheterna som gör det, men också ljudkänsligheten tror jag. Det blir så nära med en ljudbok.

pappan-och-havetDet som till slut funkade var Mumin, inläst av Mark Levengood. Jag testade Tove Janssons egen inläsning först och det gick inte alls, av oklar anledning. Men med Mark och Mumin har det funkat. Jag lyssnar när jag stickar (eller stirrar på träd) och jag gör det bara små stunder i taget, rekordet är 30 minuter men då var jag riktigt trött efteråt och blev tvungen att sova. Inte minns jag så särskilt mycket efteråt heller, för att jag inte orkar fokusera förstås, men det är ok.

Jag har insett att jag tidigare bara läst väldigt korta stycken om muminfamiljen, bilderböcker och noveller. Att äntligen möta dem alla på riktigt är väldigt mycket som balsam för själen. De är så oerhört underbart sina egna allihop, på ett vridet och mindfult sätt (och helt utan stress, mindfulness brukar annars sällan vara stressfritt…). My är så bitsk, Mumin en sån drömmare, pappan som slits mellan att ta hand om familjen så som han tror att han måste och gör, och att göra det där andra han egentligen vill. Och Mårran! Åh så jag tycker om Mårran, och Mumintrollets styrka att se henne för den hon är i den här boken. Mårran är världshistoriens sorgligaste karaktär, och ändå så oerhört vacker. Det händer att jag identifierar mig med henne, då är det skönt att det finns mumintroll här i världen som är beredda att komma med lyktan så Mårrorna kan få dansa de också.

PAPPAN OCH HAVET
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 8 i serien om Mumintrollen, jag läser i helt fel ordning och det gör ingenting.