Jag är långt ifrån ensam om att nära ett på gränsen till överentusiastiskt förhållande till Pokémon go. Förvisso har alla ungar jag känner (mina inräknade) slutat spela, men jag travar oförtrutet på och letar charmandrar och picachuer (båda dessa har irriterande nog undgått mig so far). Till en början var det något jag gjorde för att hänga med barnen, ett tag var det en överlevnadsstrategi (när jag var för trött för allt annat kunde jag ändå alltid släpa mig ut på en lååångsam pokenad och få uppmuntrande godisar och äggkläckningar också när jag inte orkade bry mig om att försöka fånga pokemons), nu är det ett sällskap på mina promenader som motiverar lite extra men inte längre är en besatthet. Jag kan inte nog betona hur livsviktigt spelet varit för mig, hade jag inte haft det att hänga upp verkligheten på under till exempel bokmässan när jag inte orkade längre, eller de där första sjukskrivna veckorna när allt och jag var sönder – jag hade förstås klarat det ändå men troligen hade det tagit ännu längre tid och definitivt hade det varit mycket tråkigare.
Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.
Det är underbart att ha de där livlinorna. De som hjälper en framåt när livet är som svårast.
Ja, det är fint att de finns.
PokeGo är fantastiskt! Både som livlina och nöje.
Ja, det är ju det. Och nu ska det komma en stor uppdatering också har jag förstått, jag är mycket nyfiken och förväntansfull över vad detta ska innebära 🙂