Tv-serier brukar ju vara min avkopplingsgrej nummer två vid sidan av böcker. Men tittar jag tillbaka på året så är höstens kollaps lättare att förutse än om jag tittar på min läsning. Redan tidigt i vintras slutade jag till exempel mitt i Sense 8 för att den var för bra, för intensiv, för att jag reagerade för starkt och fick ångest av den. Tv-serier ska inte kunna vara för bra för en, då är det något som inte är helt rätt. Sett till hela året har jag inte sett många serier och ingen rakt igenom som de senaste årens intensivtittning på Supernatural till exempel (som jag för övrigt plockat upp säsongen 9 av i dagarna).
Jag har sett nästan två säsonger Once upon a time under hösten, alldeles i början av utmattningen. Jag gillade jättemycket först, men sen började det som passade mig (galet invecklad storyline som jag inte ens behövde försöka följa och många personer som inte berörde på djupet men intresserade) bli det som störde mig. Tillsammans med det där att sagorna ibland användes som rena ursäkter för männen att bete sig som riktiga ärkesvin mot kvinnorna och bli förlåtna för det. Jag ska skriva mer utförligt om det här vid tillfälle.
Elementary har jag förklarat min kärlek till liksom andra säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D. Ni vet att jag är besviken på Doctor Who nuförtiden och att jag verkligen, verkligen avskydde Shadowhunters: Mortal instruments. Det gör nästan fysiskt ont i mig när jag tänker på att det ska bli en fortsättning.
Årets största tv-serieupplevelse var Jessica Jones redan i mars. Så galet bra den var, hon var och så hemskt vidrig Killgrave var. Kan fortfarande inte med Tennant igen… Något jag däremot kan med är säsongen två som jag väntar (typ) tålmodigt på, den ska ha bara kvinnliga regissörer har jag förstått. Längtet!
Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.