Det som andra inte ser

Det som andra inte ser inleds fantastiskt. Där finns en egensinnig huvudperson med en historia som trasar sönder hjärterötterna på en. Hon är så ensam. Hennes mamma tog sitt liv för flera år sen, pappan har flyttat och hon lever ensam i huset bredvid kyrkogården. Hon ser döda, hon jobbar på handelsträdgård och hon är så instängd i sig själv att hon är ensam också när hon är med andra människor.

Det som andra inte ser är en från början egenutgiven bok som prisbelönats i hemlandet England, det märks att den kommit till utan att ha passerat redaktörer. Språket och stämningen är för det mesta så som det som i början drar in mig i berättelsen, levande, drastiskt, tätt och experimentellt, jag vet inte vilka ord jag ska använda för det här är något särskilt kanske just för att det är egenutgivet. Men det hade behövts en utomstående läsare som kunnat säga något om vilka delar av berättelsen som är de centrala. Som det är nu drunknar den för mig intressanta och outsägligt vackra berättelsen om Claire och hennes pappa i den om Eevie, den gamla damen Claire besöker. Tänk ändå om far- och dotterrelationen fått utvecklas över de där 250 sidorna istället för att hastas igenom mot slutet. För trots att det är så det blir rör mig de delarna till tårar medan jag inte bryr mig nämnvärt om det som händer i det gamla huset. Det finns något där som förtjänat så mycket mer utrymme.

DET SOM ANDRA INTE SER
Författare: AL Brookes
Förlag: Vide förlag (2016)
Översättare: Sanna Hellberg, originaltitel: The gift om looking closely
Köp den t.ex. här.

Ordbrodösen

Läsning ska förstås alltid vara en njutning, men vissa böcker är ändå en särskild fröjd att umgås med. De är liksom självklara, språket flyter, karaktärerna är med från början, men fördjupas som en hoppas efterhand och så vidare, ni vet vilken sorts böcker jag pratar om tror jag. Ordbrodösen är definitivt en av de där riktigt härliga böckerna att ge sig på, från första ordet till sista.

Jag konstaterar glatt att Värmland är viktigt, eller låt oss säga glesbygden istället, det hade ju funkat med Dalarna eller Västmanland eller egentligen vad som. Men den där utsattheten som Siri och Alba befinner sig i bottnar mycket i den där kombinationen av enslighet och social kontroll som är så specifik för landsbygd och småorter. Det är något visst (på gott och ont) med glesbygden och oss som känner den ändå, det finns något vemodigt bara i miljön. Och vemodig är också Ordbrodösen, det finns så mycket sorg där, och kärlek i olika former, men mest av allt är boken så sjukt spännande. Från någonstans i början till allra sista sidan.

Alba fångar in mig redan från allra första början liksom människorna runt henne. Visst känner jag att de inte riktigt är att lita på, men mest av allt känner jag Albas sorg över att upptäcka det. Den där förmågan och vem som har den eller inte är alltid i bakgrunden.

Jag tänkte flera gånger på Cirkeln-böckerna när jag läste, för bruksorten förstås, men också för flytet och värmen mellan huvudkaraktärerna. Och så finns där en rejäl skopa Agnes Cecilia också. En fin blandning det. Men mest av allt är förstås Ordbrodösen något alldeles, alldeles eget och det är det som gör den så väldigt bra.

ORDBRODÖSEN
Författare: Anna Arvidsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

At last comes love

Jag vet inte vad det är, om det är boken som faktiskt är lite trist, babblig och irriterande efter inledningens virvlande händelseutveckling (från mitten känns det som att de gör så dumma saker och tar så lång tid på sig att komma på hur de borde gjort från början och så pratar de inte med varandra, bara lite sådär på ytan, sjung ut för sjutton!). Den Mary Balogh jag känner brukar inte vara sån. Men det kan vara jag också, det kan vara min långsamma läsning och min oförmåga att koncentrera mig och engagera mig som gör att det tog mig flera månader att läsa ut och som förde med sig att jag aldrig riktigt fastnade för den. Jag vet inte så vi lämnar det där. Jag har älskat de första två delarna i serien och jag kommer säkert älska nästa del. Det här var nog bara en synnerligen tillfällig tillfällighet.

AT LAST COMES LOVE
Författare: Mary Balogh
Förlag: Bantam Dell (2009)
Tredje delen i serien om syskonen Huxtable. Del 1: First comes marriage Del 2: Then comes seduction
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Väggen – en utbränd psykiaters noteringar

När jag insåg att det var utmattad jag var (för att folk väldigt tydligt sa till mig att det var så) ville jag ha en karta, eller allra helst en lista förstås. På den skulle allt jag behövde göra för att må bättre finnas uppradat och så skulle det finnas en plats att rita in ett kryss när det var avklarat. Några sådana listor finns inte, men jag tror att det är universellt att vilja ha dem när inget är bekant. Särskilt för oss som hamnat i utmattningen för att vi blivit beroende av att göra allt rätt, perfekt och avprickbart på en lista.

Det är en sällsam upplevelse att läsa Väggen av Pia Dellson. En lite jobbig men mest av allt frigörande upplevelse. Så mycket av måendet i akut utmattning präglas av skam, för att man inte orkar vara den man strävat efter att vara, för att jag (som ju klarar allt), men inte alla andra, knäckts av pressen, för att jag gjort såhär mot mig själv (och mina barn, min man). Skuld, skam, självhat, sorg – så många känslor att bära med en hjärna och en kropp som inte kan, tack och lov. Det är lättare att trycka bort när man inte orkar ta till sig…

Man är ofta väldigt ensam i utmattningssyndromet även om man som jag är orimligt tursam med människor omkring sig som förstår och vill hjälpa. Att läsa Väggen och ord för ord känna igen sig, se att det här är en sjukdom som drabbat mig, som drabbat andra, som handlar om att kroppen tar över för att jag uppenbarligen inte klarar det själv. Som inte handlar om att just jag är värdelös. Att ord för ord ta in att någon annan upplevt precis det jag går igenom. Det är en rikedom. Och alla timmar jag framförallt i början av min sjukskrivning ägnade åt att känna efter och tycka att ”jag har nog bara inbillat mig och överdrivit, jag är nog inte så sjuk egentligen”, de var förstås helt onödiga (det kom en tid då sådana tankar inte fick plats för den förlamande tröttheten som väntade), men de är också en bild av en förnekelse många av oss delar. Det är skönt att veta. Liksom att mina fel till stora delar är alla andras fel i den här processen, jag måste göra dem själv men jag är inte ensam om dem.

Pia Dellson Väggen är oumbärlig för dig som befinner dig i utmattning (kanske inte allra först i början men hela vägen i övrigt), som gjort det. Och så är den för dig som sitter bredvid och håller handen. Jag vet att känslan av utmattning aldrig kan förstås fullt ut utifrån, men Väggen beskriver den så väl att man nog ändå kan säga att det är så nära man kan komma. Den beskriver känslan av att förlora sig själv, den förlamande rädslan, men också frihetskänslan som kommer när man inser att man aldrig vill ha tillbaka sig själv som man var och livet som det blev. Det finns annat att längta istället, annat att sträva efter att orka göra. Livet måste bli ett annat och det ligger en stor njutning i det, att få chansen att börja om här någonstans mitt i livet.

VÄGGEN – EN UTBRÄND PSYKIATERS NOTERINGAR
Författare: Pia Dellson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Översvämningar och kometer – mer mumin!

Småtrollen och översvämningen är den första boken i serien. Här söker Mumintrollet och hans mamma efter pappan som kommit bort i den stora översvämningen. Det är en fin liten berättelse att befinna sig i. Men djupet och känslan som komma skall har ännu inte infunnit sig.

När kometen närmar sig Mumindalen blir det dock något annat. I Kometen kommer möter Mumintrollet snorkfröken och det är förstås sött på gränsen till en sockerchock, men mest av allt gillar jag ändå lugnet i deras rädsla för den annalkande katastrofen. Mumins självklara tillit till att föräldrarna ska fixa hela situationen, mammans vardagspyssel, Sniffs oerhört irriterande babbel eldat av ren och skär skräck (blandad med kärlek till glittrande stenar). Fint är det, väldigt, väldigt fint.

SMÅTROLLEN OCH ÖVERSVÄMNINGEN / KOMETEN KOMMER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Mark Levengood
Del 1-2 i serien om mumintrollen. Tidigare recenserade delar: Pappan och havet och Sent i november 

Mitt år av längtan

Dashas mamma kommer in på en skola hon gärna vill gå på, i USA. Och Dasha blir lämnad kvar i Moskva hos mormor och morfar. Det här skulle kunna vara en omöjligt hjärtskärande bok och eftersom den inte är det kanske den är det. Typ.

Det där året Dasha är utan sin mamma berättar hon om en saknad dold i allt det vardagliga. Mamman finns liksom inte riktigt med, det är som att hon varit borta redan innan hon reste till skolan. Kanske är det så, kanske är det så att Dasha behöver tänka bort henne för att överleva.

När jag läser den här boken tänker jag att Moskva i början av 1990-talet var väldigt olikt det mesta annat, väldigt olikt den plats jag befann mig på. Men Dasha och de som finns runt henne är människor jag känner igen.

Berättelsen om det där året är en berättelse om en saknad som inte får nämnas vid namn, om vardagshändelser – kärlek, vänskap, skoluppgifter – sånt som passerar revy utan att gås på djupet med. Kanske för att det är så i den åldern att saker är livsviktiga och sen bortglömda, eller kanske helt enkelt för att det där som ligger bakom hela tiden, den där saknaden som inte får vidröras överskuggar allt. Jag tycker väldigt mycket om det i alla fall, det där hoppiga. Jag tycker mycket om Dasha och skulle gärna vilja veta hur det går för henne sen när det som händer i slutet av boken fortsätter hända.

MITT ÅR AV LÄNGTAN
Författare: Dasha Tolstikova
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Karin Berg, originaltitel: A year without mom
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfreak, Filo-sofi, Romeo and Juliet

Mörkt motiv

Jag har nog anat det länge egentligen och Louise Pennys första bok i serien om kommissarie Gamache har följt med hem rätt många gånger nu, men nu var det dags och det blev en kombo av att läsa och att lyssna (på Tomas Bolme, han är bra han).

Vad jag gillar med Mörkt motiv? Ja, vad finns där att inte gilla? Det är så himla mysigt att det inte går att värja sig (och lite lagom vasst humoristiskt också på sina ställen så en kan ta till sig även om en känner sig lite sur eller mysanti). Gamache är mysig, staden Three Pines är mysig, folk är mysiga. Mordet är väl inte mysigt direkt, men det är inte blodigt och brutalt i alla fall, snarare fridfullt om än gräsligt förstås. Jag gillar verkligen allt med den här boken, i sin genre är den perfekt. Jag kastar mig möjligen över bok två i serien och rekommenderar Mörkt motiv till alla som vill försjunka i myset och koppla av lite.

MÖRKT MOTIV
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Första delen i en serie

Snabbare boktips annorstädes (men de kommer hit också, i sinom tid)

Jag är lite efter kan man säga. Jag läser ganska långsamt, men skriver ännu långsammare (vi kan kalla det ”eftertänksamt” tycker jag). Det tillsammans med det faktum att jag inte recenserat nästan något av det jag faktiskt läste i december gör att jag ligger lite efter på recensionsfronten. Detta oroar, eller stressar, mig inte det minsta faktiskt, men för den som vill få boktips och inte orkar vänta så kan jag rekommendera att slå följe med mig på instagram om ni inte redan gjort det. Där planerar jag att kort rapportera varje utläst bok så snart den är just en utläst bok. Såhär exempelvis:

Feminism, normkritiken och annat bra 2016

2016 som alla andra år läste jag en del med HBTQ+-tema och/eller feministisk drivkraft. För att jag är intresserad av normer och normbryteri. Och för att det finns så förtvivlat mycket välskrivet, bra och livsförändrande att läsa. Det här är vad jag läste under 2016 :

Orlando av Virginia Woolf
Bad feminist av Roxane Gay
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Blå är den varmaste färgen av Julie Maroh
Tidsklyftan av Jeanette Winterson
Om jag var din tjej av Meredith Russo
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir
Flickorna av Emma Cline
Henrietta är min hemlighet av Maja Hjertzell
Husfrid av Alison Bechdel
Ett transfeministiskt manifest av Maria Ramnehill
Torskarnas pride-parad av Sara Hansson
Smålands mörker av Henrik Bromander
Baby Jane av Sofi Oksanen
Bara det här med dörrarna av Malin Backström
Sputnikälskling av Haruki Murakami
En syster i mitt hus av Linda Olsson
Fågelburen av Lisa Jewell

Bäst? Bad feminist, Lila hibiskus, Blå är den varmaste färgen, Misstag i Moskva, Flickorna, Husfrid, Baby Jane, Sputnikälskling, Fågelburen… ja, ni fattar det finns en hel del bra och jättebra i den där listan och inte ett enda bottennapp faktiskt.