Tell me three things

Jag är helt golvad av den här boken. Jag skrev på instagram när jag precis läst ut att den är “Jandy Nelson-bra” och det står jag fast vid.

Temat, tjej i sjuttonårsåldern som förlorat sin mamma och försöker finna sig tillrätta i  ett helt nytt liv, känns Nelsonskt, och det gör också värmen, karaktärerna som man kan gilla, verkligen gilla, allihop. Men det här är också något alldeles eget, och Buxbaum skriver i sitt efterord att Tell me three things är hennes försök att sätta ord på hur hon upplevde att växa upp och samtidigt förlora sin mamma. Det kan vara därför det känns.

Jessie har inte bara förlorat sin mamma, hon förlorar på ett sätt pappan också när han blir kär i en kvinna som förlorat sin man, de gifter sig och flyttar ihop i Los Angeles och Jessie förväntas hänga på. Det finns så mycket ilska och sorg i Jessie och den beskrivs så fint. Som förälder (japp, jag har blivit så gammal nu tydligen att jag identifierar mig mer med föräldrarna än ungdomarna i YA-böcker) blir jag glad över hur de vuxna beskrivs, hur mycket förståelse som får finnas för att de också bara är människor .

Det finns en gåta som utgör en snirklig röd tråd genom boken. Någon mailar/smsar Jessie och kallar sig Somebody/Nobody, ger henne råd och blir hennes förtrogna. Gåtan är förstås vem hen är. Och att vi gissar det rätt snabbt också när Jessie fortfarande irrar runt som en yr höna gör inget, det är lite av grejen, att få gotta sig åt det som komma skall. Och jag är officiellt lite kär i den där Somebody/Nobody, både i hemlig och vardaglig form. Så helt föråldrad erkänner jag mig alltså inte än….

TELL ME THREE THINGS
Författare: Julie Buxbaum
Förlag: Delacourte Press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Boken kommer också på svenska vilken dag som helst, från alltid lika träffsäkra Lavender lit, kolla här!

Ett litet glädjepiller

Det är alltid roligt att få bekräftelse, och särskilt när det man får bekräftelse för är något man blivit lite osäker på. Jag bloggar för min egen skull, men också för alla som vill läsa och jag vill gärna att många ska läsa för jag är pretentiös nog att tro att jag i alla fall ibland har viktiga saker att säga. Efter en vinter som denna med utmattning och nypåbörjad rehabilitering är det mycket som inte fallit på plats igen. Visst läser jag (!) och visst har jag saker att säga om det jag läser, men jag känner inte riktigt självförtroende i att jag kan säga det på samma sätt som förr. I det läget är det himla kul med den bekräftelse som kom häromdagen i och med min fjärdeplats på Cisions bloggtopplista. Och som om det inte var nog så har jag klättrat på listan vilket känns väldigt fint ett år som detta. Och sällskapet är förstklassigt. En mycket fin och välbehövlig energiboost såhär i slutet av tråkfebruari. Hurra, hurra!

Since you’ve been gone

Emilys kompis Sloane har plötsligt försvunnit från jordens yta (eller i alla fall från Emilys liv), oförklarligt. Det enda som finns kvar efter henne är en lista över saker som Emily ska utföra för att utmana sig och sina rädslor. Och eftersom det är det enda hon kan komma på att göra i det där oändliga tomrummet som är övergivenhet och sorg tar hon sig an listan.

Since you’ve been gone är en bok om vänskap och alla andra sorters kärlek vi brottas med i våra liv. Och framförallt är det en bok om att hitta sig själv, sitt egenvärde och det där unika som är värt att älska hos en själv.

Jag läste Fyra dagar, fyra nätter av Morgan Matson för något år sen, men blev rätt besviken (helt ok bok men förhandssnack fick mig att förvänta mig mer), Since you’ve been gone gör mig verkligen inte besviken. Snarare gör den mig varm i hela kroppen. Jag lyssnade på den på engelska (bra inläsning!), men den finns också sen i januari på svenska med titeln Sedan du försvann. Läsning rekommenderas.

SINCE YOU’VE BEEN GONE
Författare: Morgan Matson
Förlag: Recorded books (2014)
Inläsare: Suzy Jackson

Endless night

Om den här boken tänker jag inte säga särskilt mycket eftersom spoilerrisken är överhängande och jag tror på riktigt att det skulle förminska läsupplevelsen att veta vad som ska hända (och jag är inte själv särskilt spoilerkänslig annars). Men jag kan säga att det är sista delen av boken som gör hela skillnaden, sista 45 minuterna i ljudboken (jag har läst lite i boken på bilden, men främst lyssnat). Före tänkte jag att det nog var en rätt blek bok, en liten besvikelse med tanke på mina högt ställda förväntningar. Efter det där sista är jag nog böjd att tänka att det är något av ett mästerverk.

Boken känns på det stora hela modig och modern (boken kom 1967), inte minst i upplägget. Det känns också som en unik bok i Agatha Christies oerhört stora produktion, jag har läst annat (inte mycket dock) och det är ju pusseldeckare av en helt annan stil. Jag gillar det andra, och älskar det här.

Och så måste jag säga att känslan inför det där huset och platsen påminner mig väldigt mycket om känslan jag hade när jag läste Wylding Hall. Det är över huvud taget mer stämning (olycksbådande och sorgsen) än handling, men det balanseras en del i den där avslutningen. Väldigt, väldigt bra helt enkelt. Och en fin inledning på hyllvärmarläsningen 2017.

ENDLESS NIGHT
Författare: Agatha Christie
Förlag: Harper Collins UK (2007)
Inläsare: Hugh Fraser

Korpgudinnan

Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.

SAGAN OM TURID – KORPGUDINNAN
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Berghs förlag (2016)
Del 3 i serien Sagan om Turid, tidigare böcker: Kungadottern och Krigstid
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: OARYA, Västmanländskans bokblogg,Boktimmen

En hjärtlig, och lite hatisk, utmaning

Den här veckan skriver vi om kärlek och hat på Kulturkollo, utmaningen följer samma tema:

Vilken är din bästa kärleksskildring och vilken karaktär (från bok/tv/film) älskar du allra mest att hata?

Jag skulle vilja vara lite originell här och komma med något alldeles eget, men jag har nog alldeles för lite fantasi för det tyvärr. Min allra bästa kärleksskildring är nog en skriven av Jane Austen trots allt. Övertalning tror jag, för att den är så lågmäld och ändå större än allt, precis som vardaglig kärlek är. För att följa det historiska temat så väljer jag inte en utan en hel bunt karaktärer att älska att hata – varenda kotte i Svindlande höjder helt enkelt, hu!

His bloody project

Graeme Macrae Burnet har skrivit berättelsen om Roderick Macrae och de av honom begångna morden som om den vore sann. Det är den inte. Och ändå känns den just väldigt sann.

Skottska högländerna 1869, jag vet inte mycket om dem. Jag har förvisso, pga viss besatthet, läst massor om Skottland från 1600-talet och framåt men jag vet förstås ingenting om hur det verkligen var. Den här boken, som är påhittad, får mig dock att tänka lite kring skillnaden på att bära på fakta man läst (förutsatt att man minns vilket jag nog inte heller gör) och det man känner när man läser fiktion. Och så tänker jag än en gång lite på hur mycket jag gillar kombinationen av att veta lite och sen få känna det också. His bloody project känns verkligen.

En annan sak jag tänker på, förutom det där med fakta och fiktion och hur de berikar varandra, är min forskning eller snarare de människor jag mötte i mitt forskningsmaterial, i rättegångsprotokollen. Graeme Macrae Burnets Roderick har aldrig funnits, men Ingeborg har det och Johanna och barnen de mördade och som jag skrev om. Det är samma maktlöshet, samma utsatthet, samma ensamhet, samma förtvivlan. Jag fastnar särskilt för Rodericks syster och hur det hon utsätts för förblir okommenterat, det är fasansfullt grymt, men det är så som det var. Det känns riktigt på riktigt.

Det står rätt snabbt klart att det här är en fiktiv berättelse, grundbeviset är en vittnesutsaga som huvudpersonen, en sjuttonårig pojke från mycket enkla förhållanden, med kort skolgång och liten tillgång till böcker, skrivit och som utgör ungefär halva boken. Jag kan inte tro på den som dokument, hur mycket alla än påpekar hur remarkabelt han uttrycker sig. Som fiktion är det dock fantastiskt. Med mycket enkla medel skriver “Roderick” fram en vardag där formella regler är satta ur spel och sen länge (alltid) ersatts med lokala sedvänjor. Det är så hjärtskärande bra gjort när detta sen möter det där formella regelverket i form av domstol och experter, de begriper verkligen ingenting av vad som försigått.

HIS BLOODY PROJECT
Författare: Graeme Macrae Burnet
Förlag: Contraband (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Håll käften, jag räknar – en stickares bekännelser

Jag önskar att jag kunde säga att jag är lika mycket expert på ämnet i Julia Skotts senaste bok som jag var på det förra (Kroppspanik), men sorgligt nog är det inte så, än.

Men jag stickar. Som tonåring stickade jag lite, halsdukar och ett par chockerande lyckade lovikavantar vad jag minns. När utmattningen sänkte sig i september och jag inte längre klarade att läsa (eller något annat) som avkoppling kände jag att det var dags att greppa stickorna igen. Jag hade gått och längtat lite ett tag, men tänkt att jag inte hade tid. I september blev tid ett nytt begrepp och plötsligt fanns det plats för handarbete i mitt liv. Sen dess har jag stickat, ganska mycket hela tiden. Just nu håller jag på med ett otympligt monster till filt i ett ulligt rött garn som lämpar sig finfint som knäfilt under själva stickprocessen.

Håll käften, jag räknar är en rolig och insatt betraktelse över stickning som fenomen och sysselsättning. Det finns en del jag inte kan relatera till eftersom jag är på en sån oerhört basic nivå än, jag tror nog inte att jag någonsin kommer ge mig på att sticka en tröja ens… Men det gör inget, det kan vara intressant, roligt och lärorikt trots att jag inte är där själv (än?) Känslan jag sitter med efter att ha läst ut boken är att allt är tillåtet, förstås, bara tanken på att något överordnat normsystem skulle vara bestämmande över min hobby är ju rätt absurd, men ändå finns den där. Att man inte får sticka hur man vill, när man vill och med vilken ambitionsnivå man vill. Klart man får!

En annan sak jag fick av boken var en stark längtan efter att organisera mina pysselgrejer. Så nu finns en låda i min garderob med plastpåsade garner i någon sorts ordning (ungefär i projektordning – 1. filt, 2. sjal, 3. sockor, 4. oklart men garnet var så fint att jag var tvungen att köpa det). Bara den där hyllan och den där ordningen ger mig en tillfredsställelse som inte kan slås av mycket annat.

HÅLL KÄFTEN, JAG RÄKNAR – EN STICKARES BEKÄNNELSER
Författare: Julia Skott
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

En arbetsam utmaning

Veckans tema på Kulturkollo är Arbete, liv, arbetsliv. Utmaningen lyder: tipsa oss om en bok, en pjäs, en dikt, en novell, en opera, en film, ett TV-program eller en låt som ni kommer att tänka på när ni hör ordet arbetsliv. Mitt inlägg i ämnet hittar du här och i det tipsar jag bland annat om den bästa bok jag läst om hur det är att plötsligt inte kunna jobba (Väggen), men jag funderar också lite kring klassiska arbetsskildringar. Mitt bidrag till utmaningen den här veckan är en liten minirecension jag snott från mig själv och mitt instagramkonto. Håll till godo:

“Tillbaka till jobbet” är en synnerligen aktuell bok för mig just nu och inte bara för att jag precis läste ut den. Jag har börjat jobba så smått den här veckan och det är en balansgång, men än så länge en inspirerande och hanterbar balansgång. Boken kändes som ett bra verktyg att ta till när jag såg den på biblioteket. Och den är väl ok. Den ger en del handfasta tips och råd om hur man kan tänka och göra (men jag hade nog väntat mig mer sånt) plus en rejäl dos (jobbig) igenkänning om första sjukdomstiden och sånt. Det jag inte gillar lika mycket är en tendens att generalisera sånt som inte kan generaliseras, hur länge man behöver vara borta från jobbet tror jag till exempel är väldigt mycket mer komplext än den här boken ger vid handen. En annan sak som gör mig lite ledsen är att det känns som att det vilar en liten duktighetsfälla en bit bortom. Det är så mycket man bör orka mitt i det här tillståndet av att inte orka någonting – äta bra och regelbundet, träna, hålla regelbunden kontakt med och besöka arbetsplatsen snabbt och ofta och så börja jobba igen (i väldigt snabb upptrappning (25% mer per två veckor!) dessutom). Det finns förstås små brasklappar om att det inte gäller alla och att man kanske inte orkar allt hela tiden och så, men ändå ligger det ett krav där i bakgrunden och det tycker jag inte om. Eftersom hela den här resan för mig (och många andra inbillar jag mig) handlar om att bli lite mindre duktig. Den dagen i höstas när jag kom på att jag inte skulle vara så himla duktig i det här tillfrisknandet var min bästa på hela året. Boken vänder sig till arbetstagare och chefer och jag tänker att chefer kan ha nytta av den genom hela processen medan en utmattad nog främst behöver den framåt tillfrisknandet och återinträdet i arbetslivet. Det är också i de delarna de handfasta och, tror jag, användbara råden finns. #fiktiviteterläser2017 #läst2017 #utmattning #utmattningssyndrom

Ett foto publicerat av Helena (@fiktiviteter) Feb 2, 2017 kl. 12:00 PST

TILLBAKA TILL JOBBET – HÅLLBAR ÅTERGÅNG EFTER STRESSRELATERAD OHÄLSA
Författare: Åsa Kruse
Förlag: Natur & Kultur (2016)