Det där med läsning i utmattningens skugga

Jag fick en fråga på instagram tidigare i vintras som jag tänker kan vara intressant att ta här också, och dessutom reflektera lite mer över. Personen som frågade hade precis själv kraschat in i utmattningen och mitt svar blev därför formulerat med det i åtanke:

Är nyfiken på hur lång tid det tog i din utmattning innan du kunde börja läsa böcker igen?

Jag hade en period på ca 2 månader (som kändes som 2 år) då jag inte kunde läsa alls eftersom orden bara rörde ihop sig och blev obegripliga. Sen började jag kunna lyssna på ljudböcker, men bara Mumin och jag märker nu när jag läser dem med barnen att jag inte minns särskilt mycket alls.

Sen följde en tid då jag till slut orkade läsa någon enstaka sida per dag i en bok utan att akutsomna av utmattning. Efter tre månader (från utmattningsstarten) var det nästan (med stark betoning på nästan) normalt igen. Men jag läser fortfarande långsamt och blir trött av att läsa ibland, jag väljer inte att sträckläsa en bok om jag vet att jag måste orka något nästa dag till exempel.

Jag kan inte ge mycket tröst i stunden annat än en försäkran om att det kommer komma tillbaka i sinom tid. Jag vet hur frustrerande det är, jag försökte själv med olika småprojekt för att lura hjärnan att börja kunna läsa tidigare (jag vet, det är lika dumt som det låter, men då kändes det livsnödvändigt och supersmart), men det enda är nog att vänta ut det.

Det här svaret skrev jag alltså i februari och jag skulle nog säga att det fortfarande är där jag är i processen. Jag läser, men ganska långsamt. Vissa dagar när jag fått många intryck på jobbet orkar jag inte lyssna på en ljudbok eller ta mig an någon ny bok hur lockande den än är (och gör jag det är det alltid ett tröttande misstag som leder till illamående och intrycksöverdos och att jag inte heller orkar ta in vad jag läser). Såna dagar har jag upptäckt att Sagan om Isfolket är min allra, allra bästa vän. Precis som en isfolketbok var den allra första bok jag orkade läsa i höstas var isfolket det enda jag orkade med under exempelvis perioden när jag gick upp på 50% på jobbet (och så är det fortfarande riktigt trötta dagar). Böcker jag läst så många gånger tidigare att de inte bjuder på några överraskningar eller motstånd, bara trygghet, igenkänning och ett löfte om att läsningen kommer att komma tillbaka till mig, nästan som det var. Men helt som det var vet jag inte om jag vill ha det, jag hade en förmåga att stressa upp mig och läsa allt för mycket allt för fort. Jag hoppas hitta en balans där också, jag hoppas hitta den frivilliga långsamläsningen. Möjligen är det därför jag leker lite med tanken på en omläsningssommar. Jag tänker Domedagsboken, Stad-serien, Tjärdalen, Wolf hall. Bara gammalt och underbart bra och bekant. Vi får se…

På tal om digerdöden

Förra veckan skrev jag om Elin Boardys finfina Tiden är inte än och snuddade då vid min förkärlek för pestlitteratur.

Visst kan jag med intresse läsa fackböcker i ämnet men det är ändå skönlitteraturen jag är ute efter. Jag tror att det har med de stora (eller grundläggande är nog ett bättre ord) frågorna som aktualiseras i och med stora omvälvningar att göra. De om överlevnad, mänsklighet, medmänsklighet, tro, hopp, livskraft.

Då när jag läste Tiden är inte än hamnade jag i samspråk med andra pestläsare, som Helena Dahlgren, på sociala medier och det var två böcker som nämndes i det samtalet. Min inkörsport till detta, Connie Willis tidsreseroman Domedagsboken (som jag nog måste läsa om i sommar), och Helenas inkörsport När pesten kom av Jill Paton Walsh. Den har jag lånat hem och ska precis börja läsa.

När detta aktualiserades insåg jag att för att vara förtjust i digerdöden har jag läst fasligt lite så ge mig era bästa romantips i pestens skugga, tack!

The bookshop

Jag har länge velat läsa Penelope Fitzgerald, jag tror det var när jag läste Susan Hills bok om favoritböcker och långsamläsning (Howards end is on the landing) som jag började tro att det skulle vara något för mig. Valet av första bok föll på The bookshop av lättförklarliga skäl (hallå, bokhandel!).

The bookshop är berättelsen om en liten by och några av de som bor där, och framförallt är det berättelsen om när en invånare i byn bryter mönstret och testar något nytt. Florence Green öppnar en bokhandel…

Det är långsamt och reflekterande, väldigt väl observerat. Mer än en gång tänkte jag på Beryl Bainbridge när jag läste, för det där vardagliga och stillsamma, tillbakalutade men ändå på tå. Den där känslan av att liksom vara där och se på utan att kunna ingripa.

Jag gillar Penelope Fitzgerald sätt att berätta, jag gillar den där känslan. Nästa bok ligger inte allt för långt i framtiden.

THE BOOKSHOP
Författare: Penelope Fitzgerald
Förlag: Harper Collins UK (2016)
Inläsare: David-Nicholls (förord), Eve-Karpf, Stephanie-Racine

Lucky boy

“If this is a story, it’s one with no right ending” där någonstans slutar Lucky boy. Romanen om pojken och hans mödrar, om människors lika värde och livets ohjälpliga hjärtekrossande komplexitet.

Lucky boy är en berättelse om kvinnor och om olika förutsättningar och vad de (förutsättningarna) kan göra med våra liv. Solimar följer sin dröm och lämnar (under svåra umbäranden) Mexico för USA och Berkley. Hon söker frihet och en möjlighet att göra något av sitt liv. Kavya bor i Berkley med fin man i fint hus, hon drömmer bara om ett barn. Bara… Solimar blir gravid under resan till Berkley från hemmet i Mexico. Kavya blir fostermor till ett barn vars mor hamnat i svårigheter. Det är samma barn och att berättelsen är välskriven bevisas av att det är omöjligt att inte känna båda kvinnornas sorg, kärlek och utsatthet. Det finns inga vinnare här, och inga enkelt utropade förlorare.  Omvärlden gör allt för att de som inte fötts i rikedom inte ska få tillgång till den, men motsatsparet vinnare/förlorare känns inte meningsfulla. Det är så mycket mer komplicerat än så.

Det här är en bok om att alla har sin egen kamp att utkämpa, alla har sina sorger och glädjeämnen och ingen kan veta vilka de är genom att bara betrakta ytan. Och så är det en bok om att vi bör bygga broar istället för murar, vilket är ett sorgligt aktuellt budskap idag.

Låt er inte luras av att det här är en sån där “viktig” bok, tro mig när jag säger att den är bra istället. Engagerande och omvälvande och på samma gång lugnt och bedrägligt vardaglig.

LUCKY BOY
Författare: Shanthi Sekaran
Förlag: Putnam / Penguin Random house (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Tiden är inte än

En ny bok av Elin Boardy är alltid en sorts julafton. Jag tycker mycket om hennes sätt att se världen och formulera den.

Jag älskade hennes debut Allt som återstår lite mer än normalt och sen tyckte jag mycket om de följande Mot ljuset och Mary Jones historia. När jag sen förstod att hennes fjärde bok skulle komma att bli en bok i digerdödsskugga övertogs jag nästan av förväntad läslycka. Alla har vi våra märkliga favoritromanperioder och teman…

Jag har skrivit en text på Kulturkollo om den här romanen idag, bland annat skriver jag:

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

Läs hela texten här.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Wistrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Min recension på Kulturkollo hittar du här

Världspoesidagen – några ljudbokstips

Idag ska jag göra något jag sällan gör, skriva om poesi. Jag läser poesi ibland men brukar alltid ha så förtvivlat svårt att formulera mig kring läsupplevelsen, möjligen för att poesi är så väldigt, väldigt personligt och olika från läsare till läsare. Möjligen också för att det är så självutlämnande att formulera sin tolkning av något så privat…

De senaste månaderna har jag dock upplevt poesi på ett nytt sätt, jag har lyssnat på den. Och det är verkligen en helt ny upplevelse, en väldigt, väldigt fin upplevelse. Här följer tre av mina bästa lyriska lyssningsupplevelser från dessa veckor:

Jag är en blå bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Först reagerade jag på rösten, att hon lät så trött och blasé, jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna lyssna vidare om hon skulle läsa sin poesi på det sättet. Sen insåg jag att den inte kan läsas på annat sätt, att jag aldrig vill att hon ska sluta, att jag älskar Kerstin Thorvall. Jag är en blå bänk i Paris är en samling, en bra överblick över ett författarskap skulle jag vilja säga, trots att jag läst så sorgligt lite av det. Det ska bli bättring.

 

vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten av Elisabeth Hermodsson och Martin Bagge

Jag älskar Elisabeth Hermodsson dikter om vatten och strand och liv och längtan. Jag har aldrig läst eller lyssnat henne tidigare men jag vet efter den här timmen att jag älskar hennes diktning. Jag tycker också väldigt mycket om Martin Bagges musik och hur den löper sömlöst och naturligt mellan dikterna. Jag är inte lika förtjust i de tonsatta och sjungna dikterna, men det må vara hänt. Som helhet är detta något av det mest vilsamma jag upplevt.

 

Tomas Tranströmer läser: 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996

Det är något magiskt med att höra Tomas Tranströmer själv läsa, ibland från vad som låter som ett vardagsrum i innerstaden med trafik utanför, sin egen poesi. Det är vilsamt och hypnotiskt. Väldigt mycket som meditation.

Jag planerar att fortsätta med mitt poesilyssnande och tar tacksamt emot alla rekommendationer jag kan få – vilken poesi läser och lyssnar du på?

En enda risk

Är du ute efter het och välskriven romance så är du ute efter Simona Ahrnstedt böcker helt enkelt. Hon kan verkligen det här med att skriva så det blir trovärdigt, men samtidigt lite sådär överjordiskt lyxigt att det är något att längta efter snarare än känna igen. Väldigt bra helt enkelt.

Jag var inte helt förälskad i förra boken i serien, den med hemligheten, men det kan lika gärna ha varit jag som var på dåligt humör. Jag gillade den, men inte lika mycket som allt annat jag läst av Simona Ahrnstedt. Nu med Ambra och Tom är jag med på tåget igen. Och jag vet inte om det inte är en av bifigurerna, Jill, som intresserar mig mest. Det finns många fascinerande berättelser och personer i utkanten och det är nog det jag tycker allra mest om med Simona Ahrnstedts alla böcker, att hon inte gör det lätt för sig. Det känns helt enkelt väldigt på riktigt just för att det finns så mycket strax utanför fokus…..

EN ENDA RISK
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Forum (2016)
Del 3 i en serie. Del 1 En enda natt, del 2 En enda hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Om verklighet och overklighet, och John Oliver

Igår skrev jag på Kulturkollo om det här med inställningen till verklighet, fakta och annat livsviktigt. Och det hela utmynnar förstås i en liten kärleksförklaring till John Oliver också. De senaste veckorna har jag umgåtts rätt intensivt med honom, sett den pågående, oerhört dystra och skrämmande, men upplysande nya säsongen. Dessutom har jag sett ikapp den föregående, den med presidentvalskampanjen och allt hemskt som hände då. Och hur förfärligt allt än är så lyckas John Oliver ändå alltid ge mig hopp om livet. Det behövs i dagar som dessa. Läs mitt inlägg på Kulturkollo här.

Hummelhonung…

Hummelhonung är ett av mina allra vackraste ord och det var också romanen Hummelhonung som var mitt allra första möte med Torgny Lindgren. Hummelhonung var därför det första jag tänkte på när jag nyss läste att han är borta. Jag har så mycket kvar att läsa av hans bokskatt, jag tar det långsamt för att spara och dra ut på det. Nu kanske jag tar det ännu långsammare eftersom de böcker han skrivit inte längre kan bli fler. Jag kommer sakna Torgny Lindgrens röst och känner mig samtidigt som jag konstaterar det oerhört tacksam över att han läst in flera av sina böcker. Att ha fått Ormens väg på hälleberget berättat för mig av honom är en av mina största litterära upplevelser. Och så kommer det alltid att vara.

Läs också Annas fina text på Kulturkollo om hennes möte med Torgny Lindgren, och om den där Torgny Lindgren-kärleken vi och så många med oss delar.

Foto: Cato Lein

Wild swans

Jessica Spotswood fångade mig verkligen med sin feministiska ungdomsserie om systrarna Cahill (allt om det älsket kan du läsa här, här och här) för något år sen. När jag hittade Wild Swans blev jag således eld och lågor och införskaffade den direkt. Sen kom den stora tröttheten och boken blev liggande oläst i läsplattan. Men, efter utmattning kommer vår och läsork eller vad som nu brukar sägas.

Wild swans är inte riktigt lika stark som systratrilogin, möjligen för att den bara är en bok och inte riktigt får möjlighet att fördjupa sidokaraktärerna lika mycket som en serie tillåter. Men det är ändå bra, och jag älskar att fokus ligger där det ligger. På familj, på mor-dotter och systrarelationer. Det finns romantisk kärlek här också, men den är i bakgrunden. Och den är bra. En av huvudpersonen Ivys bästa vänner är feminist, mycket uttalad sådan, och visst blir hennes inpass ibland lite undervisande, men aldrig så det går över gränsen (och aldrig utan självdistans) och hennes övertygelse backas snyggt av väldigt mycket okommenterad vardagsfeminism, annars hade det ju blivit rätt ihåligt och jobbigt. Jag älskar också HBTQ+-vinkeln.

Wild swans är inte världens mest originella bok när det kommer till grundhandlingen (flicka blir övergiven av mamma som helt plötsligt dyker upp igen, flicka kämpar med alla krav som ställs utifrån och av henne själv), men genomförandet och känslan gör det till något annat och eget. Jag är alltså fortfarande förälskad i Jessica Spotswood och kommer fortsätta hålla koll efter hennes böcker.

WILD SWANS
Författare: Jessica Spotswood
Förlag: Sourcebooks (2016)
Köp den t.ex. här eller här.