Vissa vägar äro kanske mindre outgrundliga och mer pinsamma, men det var i alla fall såhär att under nyårshelgen råkade jag och familjen zappa in på den fantastiskt smakfulla (inte!) filmen Blades of glory. Där tyckte jag mig känna igen utan att kunna placera den man som spelade Amy Poehlers bror. Jag googlade och insåg att han var hennes (nu fd) man i verkligheten och att jag inte alls kände igen honom. End of story, not. Jag kom naturligtvis in på hans imdb-profil och insåg a) att jag ville se hans netflixserie Flaked (vilket jag kommer skriva om snart) och b) att jag inte sett Arrested development fast jag alltid trott att jag velat. Så efter att här ha gjort en rätt kort historia onödigt lång – jag och maken slängde oss över Arrested development och herregud vad jag älskar den serien!
Det allra bästa med Arrested development är – allt! Nej, men jag tror att det är karaktärerna, de är så fantastiska. När jag försöker komma på vilken som är min favorit tror jag först att det nog är Job (självaste Will Arnett, mannen som drog igång det hela), familjens storebror som ingen gillar, totalt misslyckad i allt från trollerikarriär till kärleksliv. Sen kommer jag på att det nog är Tobias, han som är obeskrivbar, eller Lindsey, syrran som kämpar och aldrig lyckas riktigt med något. Eller Buster och hans (befogade) sälskräck. Och så tänker jag att George Michael är underbar med sina små uttryck och att Maeby är härligt företagsam. Men slutligen landar jag nog ändå i att Lucille Bluth, skräckmamman, är bäst av dem alla. Och det är nog det som är grejen, att de alla är så härligt älskansvärda, och verkligen inte (de är rätt hemska hela bunten).
Det finns tre ordinarie säsonger och en netflix-säsong. Den senare känns lite skakig, inte riktigt lika bra, men ändå lite av en fördjupning och nästan ännu mörkare än originalserien.