The Joshua Tree 30 år

Härom veckan skrev vi om tid på Kulturkollo och tiden är verkligen speciell. När jag fick klart för mig att U2:s album The Joshua Tree fyller 30 år i vår var det inte utan att jag blev tvungen att kontemplera en stund över tidens gång. Sen kom jag till ro med det och skrev en text om ett album som betydde mycket för mig. Den publicerades på Kulturkollo i måndags och finns att läsa här.

Skall

Min nya älsklingssyssla är att lyssna till poesi. Att sitta i sängen, i uterumssoffan, schäslongen, var som helst och låta någon läsa mig poesi. Det finns inget bättre. I alla fall vissa dagar.

Agnes Gerners Skall är en pärla, en 36 minuters meditation över saknad och förlust, dödens relevans och att kräva livet. Jag fastnar för de perfekt tecknade bilderna och hade jag läst själv hade jag antecknat och haft mig. Nu tvingas jag låta dem slå rot istället. Det blir inte tid att försöka förstå under tiden. Det är bara att ta in det som bjuds och sen fortsätta pussla efteråt. Det är just det jag trivs med så mycket. Skall är dessutom, förutom att vara välskriven också fint inläst av författaren. Allt är så självklart enkelt och djupt komplicerat samtidigt. Som det ju är. Hela alltet.

SKALL
Författare: Agnes Gerner
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Agnes Gerner

Tio över ett

Föga förvånande upptäckte jag naturligtvis, när jag läste den ett halvår efter hela världen, att Tio över ett är en förträfflig bok. Ingen chock direkt, men heller ingen självklarhet. Det har ju hänt att jag drabbats av avsky inför haussade Augustvinnaren (jag tittar på dig Egenmäktigt förfarande). Men här drabbades jag av kärlek, stor kärlek, och lite magknip.

Tio över ett är en så träffsäker skildring av så mycket – vänskap, kärlek, föräldraskap, vuxenblivande, rädsla för förändring… När jag läser den våren 2017 i mitt liv så blir jag också glad att jag inte läste den hösten 2016 eller för den delen sommaren 2016 i mitt liv, som jag tänkte. Den oerhört fina och tonsäkra beskrivningen av ångest och panikattacker skär genom hela kroppen nu, då hade jag tvingats kasta boken ifrån mig och missat allt det andra fantastiska.

Jag är så glad att nu är nu, och att det finns böcker som Tio över ett, böcker som helt enkelt är jäkligt bra och handlar om viktiga saker som det där med att växa upp, bli kär, ta ansvar för, distansera sig ifrån. Och som samtidigt beskriver en panikattack som att “min kropp jagar min själ” (s 137). Jag hade behövt läsa den här boken i den åldern, igenkänning och oensamhet är viktig också när det gäller psykisk ohälsa. Också (och kanske särskilt) när det gäller unga människor. Jag förstår någonstans på ett avlägset plan de som vill skydda unga från sånt här, men jag håller inte med. Vi är många som slagits mot depressioner och olika former av ångest (och annan sorts psykisk ohälsa), precis som Maja i boken har vi varit rädda för att vara “psykfall”, och jag tror inte att andelen kämpande unga är mindre idag direkt. Vi måste prata om det, lära oss tillsammans och avdramatisera så jäkla mycket. Det gör Ann-Helén Laestadius här och hon gör det bra. Det var helt klart värt att den här 39-åriga tanten fick djupandas igenom några sidors panikattack för att målgruppsläsare kanske ska slippa känna sig så väldigt ensamma om ångesten drabbar dem. Skrämmande kommer det alltid vara, men inte lika ensamt hoppas jag.

TIO ÖVER ETT
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Agnes bokblogg, Feministbiblioteket, Eli läser och skriver

Recept för överlevnad (eller hur många Isfolket-böcker orkar en människa läsa?)

Jag har skrivit en del om det där med läsning och utmattning som kombo, om att det inte är helt lätt. Nu för tiden läser jag ju igen, både det ena och det andra. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju förstås, är det ett författarskap som räddat mig i detta. Var vore jag utan Margit Sandemo?

På bilden ser ni sånt jag ägnat mig åt under mars och april när jag kämpat med att jobba halvtid och samtidigt fungera på några andra plan, typ som förälder och så. Jag har periodvis orkat läsa väldigt lite nytt och då har gamla bekanta Isfolket varit min räddning. Det har känts fint att kunna läsa något som bjuder noll överraskningar och motstånd. Mindre trevligt var det att återupptäcka hur oerhört mycket kvaliteten sjunker i serien framåt slutet. Nu är jag lite trött på de där trollande och kärlekskranka typerna och gläds åt att jag orkar läsa lite annat om kvällarna. När jag ökar på arbetsdosen igen och drabbas av den stora tröttheten hoppas jag hitta något annat att trösta mig med. Kanske Maria Lang.

Brev till en nybliven förälder

Precis som Alla borde vara feminister är Brev till en nybliven förälder en liten skrift med stort innehåll. Visst känns vissa saker självklara, men de förtjänar ändå alltid att upprepas.

Jag tycker om Chimamanda Ngozi Adichies röst, hennes humor, patos och driv. Jag tror också starkt på det som utgör denna texts utgångspunkt, att det är genom barnen förändringen kommer (om vi hjälper dem dit vill säga).

Brev till en nybliven förälder är ett personligt hållet manifest i femton punkter, det tar en timme att lyssna till det (och Moa Gammels inläsning är fin), jag hoppas att formatet kan locka många till den här boken och tankarna den för fram.

BREV TILL EN NYBLIVEN FÖRÄLDER. ETT FEMINISTISKT MANIFEST I FEMTON PUNKTER
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Moa Gammel

Våra kemiska hjärtan

Några saker jag kan säga om Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland:

  • Jag tyckte först inte särskilt mycket om den (av anledningar jag kommer till), sen sögs jag in och mot slut var jag nog rätt förälskad ändå.
  • Jag tycker att slutet, sluttonen, det som händer och inte händer är livsviktigt för boken, utan den hade det blivit väldigt förljuget.
  • Jag gillar alla vuxna som skrivs på fina, komplexa sätt även där de tar liten plats. Och jag älskar Henrys syster.
  • Det jag inte gillade var att de är väldigt rappa i käften de där ungarna, jag gillar ju för all del Joss Whedonsk Buffy-dialog mer än gemene man, men till en början kände jag mig mest irriterad här. De populärkulturella referenserna kändes också rätt många och ibland lite tillkämpade. Det är inte de som sätter karaktärerna ändå.
  • Det är farligt att marknadsföra en bok som “John Green möter Rainbow Rowell”, jag förstår hur de tänker, men ändå inte.
  • Jag vill verkligen, verkligen, verkligen läsa en bok som handlar om Grace Town. Alltså en som inte är ur Henrys perspektiv. Inte så att jag inte gillar Henry och uppskattar hans berättelse. Men han får ursäkta, det är Grace som känns, rakt in i hjärtat. Jag tror att Henry vet och förstår det också.
VÅRA KEMISKA HJÄRTAN
Författare: Krystal Sutherland
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Jessica Schiefauer, originaltitel: Our chemical hearts
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Stories from the city

Intet liv

Å vad hon är egen Nina Bouraoui, konstig, makaber, märklig. Och å vad jag älskar det!

Intet liv gavs ut 1992 och var då Nina Bouraouis andra bok och den kännetecknas av allt det där som fortfarande är synonymt med hennes författarskap. Mörkret, tätheten i språket, drömbilderna, kampen och den oerhörda styrkan som aldrig låter sig knäckas. Intet liv kretsar kring en flickas allra innersta, hennes fascination inför döden och allt som omger den. Det är makabert och burdust, men samtidigt vackert i all sin smuts.

Flickan i centrum är en flicka i periferin, men en människa som vägrar inordna sig och som slåss för att inte svika sitt inre liv, sin tankevärld. För mig som sen barnsben är makaber älskare av kyrkogårdar och drömvärldar finns det mycket att känna igen (även om allas fantasier är deras egna och alldeles unika) i Intet liv. Men först och främst är det en resa i poesiform, en resa jag inte är riktigt säker på var den hamnar. Det är bara att ge sig hän.

INTET LIV
Författare: Nina Bouraoui
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Jonas Wicktor, originaltitel: Poing mort
Köp den t.ex. här eller här.

 

Avkoppling är inte alltid så väldigt avkopplande

Det här med avslappning kan vara väldigt stressande. Man ska vara så i stunden att man hamnar i en annan stund bara av att försöka. Mitt allra bästa är att sitta med katten och stirra ut på ekorrarna som skuttar i träden. Och att andas. Eller stirra på ekorrar och andas samtidigt, riktigt andas.

När det blir riktigt omöjligt att samla in tankarna har jag hittat två meditationer på storytel som funkar jättebra. Och nu häromveckan hittade jag också en bok som är mer en handfast “gör den här övningen såhär så måste du fokusera tankarna på att balansera för att inte ramla och slå ihjäl dig” än svävande, kvävande, stressande minfulness-krav. Jag gillar!

När du känner stress – en vägledd meditation av Lina Dahlgren (ljudbok)
Balans -vägledd meditation av Lina Molander (ljudbok)
Paus – en liten bok om konsten att landa av Louise Malmros Manfrinato och Karin Oddner

Tidens gång

Den här veckan är det jag som drar i trådarna på Kulturkollo och temat är Tiden. Utmaningen för veckan lyder 

Vilken är din bästa bok, film, tavla eller tv-serie som på något sätt behandlar temat tid?

Jag skriver en text på Kulturkollo på söndag där jag kommer fördjupa mig i detta. Men redan nu kan jag säga att alla dessa historiska romaner jag omger mig med ofta får mig att tänka på tiden och dess gång, människor och hur lika vi är över tid trots att våra förutsättningar ändrats drastiskt. Just nu läser jag The Witchfinders sister av Beth Underdown om förföljelse av kvinnor i förgången tid. Det är mycket olikt hur vi har det idag, och ändå samtidigt är mycket likt…